Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen: Bulgarguldet - XI. Om de stora hundarnas jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla, bröt Orm upp från rövarnas tomma by och drog
hemåt den genaste vägen, som gick söderut längs sjön.
Ludmilla satt också till häst, och Olof vek ej från
hennes sida. Han hade tiggt både Orm och Toke att inte säga
för mycket om de båda unga kvinnorna som hållit värmen
åt honom vid dregovitjernas by, för att inte göra henne
misslynt. Båda hade skrattat och tyckt att han måtte vara
illa bortkollrad och halvt från vettet för att kunna
komma med sådan barnslighet. Men Olof hade svarat med
allvar, att eftersom han vore bra mycket äldre än hon
kunde han inte vara nog försiktig.
De färdades långsamt för de svårast sårades skull.
Främst drevo hundarna sin flock utan hast och i all
vänlighet; och om någon ko försökte rymma eller vända om,
motade de henne snabbt.
De slogo läger tidigt och sågo till de sårade, och nästa
morgon drogo de vidare längs sjön, ned mot den plats
som gammalt folk kallade Tyrs Ängar. Där hade
människor fordom bott, och stora strider hade stått på dessa
ängar i gamla tider; därav hade namnet kommit. Det sades
att på Tyrs Ängar hade så mycket blod spillts att gräset
alltjämt växte frodigare där än annorstädes. Men varken
människor eller hus funnos kvar nu.
När de nalkades dessa ängar blevo hundarna oroliga, så
att männen undrade om de spårat björn, eller om de
alltjämt kunde känna en lukt av fornt blod. De foro in bland
snåren utan att bry sig om sina kor, och plötsligt började
några skälla med stort skall. Andra stämde in, och snart
skällde alla rasande allt längre borta, liksom om de åter
släppts till strid. Orm fann detta sällsamt, ty inga rövare
hade kommit undan åt detta håll; och alla fingo brått att
komma upp på en ljungbacke invid stigen för att kunna
se bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
