bland dem särskilt två tyskar, Kircher och Adam Schal, gjorde de romerska konstnärerna bekanta med kinesisk och japansk konst, och Nederländsk-indiska kompaniet (Compagnie des Indes néerlandaise), grundat redan 1602, införde alla möjliga slags alster av österländsk konstskicklighet och spred dem över hela Europa. Kineseriet kom på modet redan under 1600-talet; österländska teckningar, vaser och skulpturer smyckade med arabesker, som voro den europeiska smaken så fjärran som möjligt, fullbordade brytningen med den klassiska symmetrien och barockornamentiken. Den kinesiska konsten sätter sin prägel även på måleriet i Italien och Frankrike; det är nog att påminna om de österländska figurerna på Tiepolos fresker och de till kineser kostymerade fransmännen på Bouchers och Watteaus tavlor. Italien var rokokons egentliga fädernesland, och om längre fram formen på perukerna, robrongernas och frackarnas snitt dekreterades i Paris, kan man ej fördenskull förlägga rokokokulturens upprinnelse till Frankrike. Paris blev under Ludvig XV modets huvudstad, det omskapade den italienska rokokon efter sitt sinne och återbördade den till italienarna ofta i vackrare former än de ursprungliga, från dem lånade. Den parisiska rokokons moder blevo under XVIII seklets sista decennier så allenahärskande i Italien, att den som ej bar stångpiska blev ansedd nästan som en utbörding, en människa utan moral och religion, en revolutionär. I norra italien försköto aristokratfamiljerna de söner, relegerades från skolorna de ynglingar, som kommo på infallet att klippa av denna oundgängliga prydnad. Stångpiskorna blevo det manliga, robrongerna det kvinnliga kännemärket på att man tillhörde societeten, rokokosocieteten.

II.

Ett älsklingsuttryck i andra hälften av XVIII seklet var ordet “filosofi“. Med filosofi förstod man i det närmaste allt som sysselsätter människotanken, från metafysik, matematik, geometri och samhällslära till filosofiskt måleri. En skomakare vid Venedigs Merceria annonserade till och med, att han gjorde skodon enligt ett filosofiskt system, vilket förmodligen skulle betyda, att hans skor motsvarade hygienens fordringar. Nära förbunden med filosofien var poesien, särskilt i Italien, där de arkadiska