föreningarna ännu ägde bestånd och talangen att skriva sonetter hörde till god uppfostran. Typen för en dylik filosof-poet, som för övrigt sysslade också med målning, arkitektur, skulptur, strategi och överhuvud alla grenar av mänskligt vetande, var greve Francesco Algarotti, en venetianare, född 1712, vän till Voltaire och Fredrik den store och väl den i Europa mest bekante av den tidens italienske lärde. Algarotti hade fått sin utbildning vid universitetet i Bologna, där han särskilt studerat matematik, geometri och astronomi; ståtlig och älskvärd och elegant världsman blev han inom kort en favorit både inom lärdomsvärlden och hos damerna. I Venedig kallades han, med ett smeksamt diminutiv, “Algarottulus contulus“. Han skrev i alla möjliga ämnen, populärt och ytligt, och i de talrika dikter, varmed han uppvaktade sina bekanta, beflitade han sig mer om rytm och symmetri än om djupa tankar. Betecknande för de dåtida intresseriktningarna i Italien var Algarottis första bok, som han skrev och gav ut vid tjugotvå års ålder (1733). Dess titel var “Newtonianismo per le Dame“ och innehållet en populär redogörelse för Newtons optiska teorier i form av dialoger tillägnade damerna. Aristoteles anhängare, peripatetikerna i Italien, förlorade mer och mer i inflytande; till och med bland jesuiterna, som längst höllo fast vid den grekiske filosofens läror i fysik, metafysik och poetik, uppträdde avfällingar; Galileis snille bländade, och Lorenzo Mascheroni, en ung poet, kvad triumferande: <poem>E il divin Galileo che primo infrasse L’idolo antico; e con periglio trasse A la natura liberta le menti.</poem> För någon tid blev den franska filosofien härskande i Italien och närmast då Cartesius läror, som drottning Kristina spridde genom sin akademi; men nationens praktiska läggning kom den snart att slå in på den väg Galilei anvisat, och man började dyrka Isak Newton (1642—1727), som man ansåg för en lärjunge av den italienske forskaren. Italienarna studerade engelska arbeten i fysik, geografi och astronomi. Engelska läkares skrifter lästes av doktorer i Rom och Neapel, och i mitten på 1700-talet var engelsmannen John Taylor påvlig ögonläkare. Man prisade engelsmännen för att de stödde sina läror på erfarenheten och icke läto sig förvillas av tomma teorier och lösa hugskott; Tomas Sydenham framhölls