HUVUDSTRÖMNINGARNA l1 1808), som av den engelske mecenaten lord Bute fick hjälp att utgiva boken. I Milano fördes Ossian jämte Cesarottis porträtt i triumf till Arcadia. Professor Michelaniolo Monti hälsade den “skotske Homerus“ i en hänförd dikt, och högtidligheten, “festa pastorale“ kallad, hugfästes i tryck. Mindre inflytande än Pope och Ossian hade Shakspeare. En och annan litteratör beundrade visserligen den store engelsmannens tragedier och förklarade, att den nordiske dramaturgen var oförliknelig “nel genere del terribile“, men överhuvud fann den utländska tragedien intet entusiastiskt mottagande hos publiken, förrän Alfieri ingöt en patriotisk anda i den. Den sentimentala komedien motsvarade mera tidens läggning, de spirande jämlikhetsidéerna. Liksom “la tragédie bourgeoise“ omhuldades i Frankrike, “das bürgerliche Drama“ i Tyskland, så började även i Italien den omgivande verkligheten intressera mera än konungar på fjärran troner. Den filosofiskt-praktiska riktningen hade också inflytande på utbildningen av italienska språket och stilen. “Cose e non parole“, “till saken!“ var hela den bildade publikens lösen; “bort med en litteratur, som behöver en massa ord för att säga jämnt upp ingenting. Det gamla skriftställeriet, de gamla lärorna ha gjort skada nog; må de grekiska gudarna återvända till Olympen, vi vilja sanningen och endast sanningen“, sade den filosofiska skolan. Under renässansen hade man kallat medeltiden en barbarisk tid, nu fick renässansen själv detta namn. Vad renässansens litteratur räknat som sin högsta förtjänst, den glattslipade formen, ansågs nu för dess största fel. Renässansens och 1600-talets ordförråd räckte ej till; man tog uttryck som man behövde var man fann dem, utan att fråga efter om de brukats av Dante eller Boccaccio, man fordrade att språket skulle vara praktiskt och bekymrade sig ej om den florentinska akademien, “Crusca“, som tagit till sin uppgift att vaka över språkets så kallade renhet. I spetsen för denna rörelse stod Cesarotti, som för att kunna klart och exakt uttrycka sin tanke ej tvekade att låna ord ur provinsdialekterna och även ur främmande språk. I en lärd avhandling om språkens filosofi tillämpad på italienskan gav han skäl för sina åsikter. På samma sätt gick Goldoni till väga; det fanns intet uttryck han ratade, ifall det blott troget återgav tanken, gav liv åt dialogen och närmade språket till vardags-