Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Huvudströmningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUVUDSTRÖMNINGARNA l1
1808), som av den engelske mecenaten lord Bute fick hjälp att
utgiva boken.
I Milano fördes Ossian jämte Cesarottis porträtt i triumf till
Arcadia. Professor Michelaniolo Monti hälsade den “skotske
Homerus“ i en hänförd dikt, och högtidligheten, “festa pastorale“
kallad, hugfästes i tryck.
Mindre inflytande än Pope och Ossian hade Shakspeare.
En och annan litteratör beundrade visserligen den store
engelsmannens tragedier och förklarade, att den nordiske dramaturgen
var oförliknelig “nel genere del terribile“, men överhuvud fann
den utländska tragedien intet entusiastiskt mottagande hos
publiken, förrän Alfieri ingöt en patriotisk anda i den. Den
sentimentala komedien motsvarade mera tidens läggning, de
spirande jämlikhetsidéerna. Liksom “la tragédie bourgeoise“
omhuldades i Frankrike, “das bürgerliche Drama“ i Tyskland, så
började även i Italien den omgivande verkligheten intressera mera
än konungar på fjärran troner.
Den filosofiskt-praktiska riktningen hade också inflytande på
utbildningen av italienska språket och stilen. “Cose e non
parole“, “till saken!“ var hela den bildade publikens lösen; “bort
med en litteratur, som behöver en massa ord för att säga jämnt
upp ingenting. Det gamla skriftställeriet, de gamla lärorna ha
gjort skada nog; må de grekiska gudarna återvända till
Olympen, vi vilja sanningen och endast sanningen“, sade den
filosofiska skolan.
Under renässansen hade man kallat medeltiden en barbarisk
tid, nu fick renässansen själv detta namn. Vad renässansens
litteratur räknat som sin högsta förtjänst, den glattslipade formen,
ansågs nu för dess största fel. Renässansens och 1600-talets
ordförråd räckte ej till; man tog uttryck som man behövde var
man fann dem, utan att fråga efter om de brukats av Dante
eller Boccaccio, man fordrade att språket skulle vara praktiskt
och bekymrade sig ej om den florentinska akademien, “Crusca“,
som tagit till sin uppgift att vaka över språkets så kallade
renhet. I spetsen för denna rörelse stod Cesarotti, som för att
kunna klart och exakt uttrycka sin tanke ej tvekade att låna ord
ur provinsdialekterna och även ur främmande språk. I en lärd
avhandling om språkens filosofi tillämpad på italienskan gav han
skäl för sina åsikter. På samma sätt gick Goldoni till väga;
det fanns intet uttryck han ratade, ifall det blott troget återgav
tanken, gav liv åt dialogen och närmade språket till vardags-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
