12 ROM talet. Småningom började en mängd litteratörer, så Baretti, Verri, Galiani, Beccaria, använda detta nya språk. Motstånd rönte det blott i Florens, som alltjämt höll sig vid att endast i Toskana talades ren italienska, samt i Rom, sätet för Arcadia, som märkte att det nya språket hotade rubba grundvalarna för dess existens. De avrundade fraserna, de utstuderade vändningarna tolererades numera blott i musikdramat, man erkände att Metastasio måste tillgripa den arkadiska stilen, för att inte hans språk skulle skorra mot fiol och klarinett. Ill. Från och med början av 1700-talet befästes och spred sig alltmera i Rom den övertygelsen, att fornminnena voro skatter, som man borde vårda och samla. Allmänna opinionen började resa sig mot de italienska släkter, som sålde antika konstverk; man nämnde Giustinianis, Odescalchis, Ficoronis, Barberinis och Ottobonis, som för ansenliga summor avyttrat redan under renässansen samlade grekiska och romerska statyer. Det gällde nu att ersätta dessa förluster, och man genomgrävde de romerska ruinhögarna för att rädda vad som ännu kunde finnas gömt i jorden av uråldriga skatter. Visserligen hade en påve 1534 stiftat konservatorämbetet för bevakande av fornminnena. De dignitärer, som beklädde posten under 1600-talet, bekymrade sig emellertid icke mycket om sitt åliggande, och först i XVIII seklet fick ämbetet verklig betydelse. Det bekläddes då av sådana lärde som Venuti, Winckelmann, de två Viscontierna. “Scavi“, utgrävningar, blev dagens lösen, och påvarna gjorde energiska men tyvärr mestadels fruktlösa försök att hindra utförseln av statyer. Med italienska skulpturverk lades grunden till magnatsamlingarna i England: lord Pembrokes, Peter Lelys, greve Winchelseas, greve Burlingtons, lord Leicesters, Howards gallerier uppstodo, det ena efter det andra, det bildades t. o. m. ett sällskap, “Society of Dilettanti“, som hade till uppgift att inköpa antika konstsaker. För att äga någon kontroll över grävningarna utdelade romerska kurian tillståndsbevis till dem. “Scavi“ ökade i antal under 1700-talet och gåvo utomordentliga resultat; mellan åren 1690—1763 uppgrävdes en sådan massa romerska skulpturverk, att det vid sidan av de påvliga museerna kunde uppstå en mängd privatsamlingar. Det grävdes