Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Huvudströmningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUVUDSTRÖMNINGARNA 13
i Villa Hadriana, i Corneto, Albano, Grotta Ferrata och längs
via Appia.
Till vurmen för “scavi“ bidrogo de väldiga summor
engelsmännen betalade för antikviteter, hela Europas intresse och
entusiasmen hos de utländska konstnärer, som besökte Italien.
Tidningen ‘“Cracas‘“ gjorde reda för nästan varje nytt fynd, som
drogs fram ur grushögarna, och på en tid, då påvliga regeringen
ej tillät undersåtarna att öppet syssla med vare sig “filosofi“,
utländsk litteratur eller politik, blevo “scavi“ en allmän
favoritsysselsättning.
Antiken bidrog för andra gången att gjuta liv i den moderna
kulturen. Ånyo genomlevde man en upptäcktsepok liknande
den vilken främst framkallat den andliga rörelse vi kalla
renässansen. De tidigare upptäckterna, som huvudsakligen hänfört
sig till grekiska och romerska litteraturen, hade skapat
förtrogenhet med de antika skriftställarnas anda; XVII och XVIII seklens
utgrävningar âskådliggjorde romarnas liv och vidgade
kännedomen om den antika konsten.
Just då entusiasmen för “scavi“ hade nått sin höjd,
upptäckte man lämningarna av Herkulanum (1737) och av Pompeji
(1748), tilldragelser av stor kulturell betydelse.
En lycka var, att vid tiden för grävningarna i Herkulanum
tronen i Neapel innehades av Karl Ill Bourbon (1734—1759), en
bister och i många avseenden underlig man, men intresserad för
vetenskap och konst. Konungen hade så gott som vuxit upp i
stall och jaktmarker, och han var en utmärkt ryttare och som
det hette den främste jägaren i Europa, vilket för resten torde
varit svårt att bevisa, då det i södra Italien då liksom nu var
ont om villebråd och ett par skjutna lärkor utgjorde en
jägartriumf. Karl Ill visste med sig, att han var okunnig, och
begagnade vårje tillfälle att få lära, och som han hade ett
förträffligt minne, insamlade han småningom ett visst förråd av
vetande. Som ofta fallet är med personer, som ej fått en
omsorgsfull uppfostran, var han rädd att förråda sin okunnighet och
var ytterst försiktig i samtal med “de lärda“.
En rent sällspord fulhet utmärkte honom. Det sades, att han
var lik ett får, och när han på landet eller på jakterna uppträdde
klädd i skinnbyxor, ullstrumpor och en rock med stora fickor,
fullstoppade med allt möjligt bråte, kunde man snarare taga honom
för en bonde från trakten kring Caserta än för en furste. Endast
stångpiskan lät ana, att den besynnerliga företeelsen tillhörde en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
