HUVUDSTRÖMNINGARNA 13 i Villa Hadriana, i Corneto, Albano, Grotta Ferrata och längs via Appia. Till vurmen för “scavi“ bidrogo de väldiga summor engelsmännen betalade för antikviteter, hela Europas intresse och entusiasmen hos de utländska konstnärer, som besökte Italien. Tidningen ‘“Cracas‘“ gjorde reda för nästan varje nytt fynd, som drogs fram ur grushögarna, och på en tid, då påvliga regeringen ej tillät undersåtarna att öppet syssla med vare sig “filosofi“, utländsk litteratur eller politik, blevo “scavi“ en allmän favoritsysselsättning. Antiken bidrog för andra gången att gjuta liv i den moderna kulturen. Ånyo genomlevde man en upptäcktsepok liknande den vilken främst framkallat den andliga rörelse vi kalla renässansen. De tidigare upptäckterna, som huvudsakligen hänfört sig till grekiska och romerska litteraturen, hade skapat förtrogenhet med de antika skriftställarnas anda; XVII och XVIII seklens utgrävningar âskådliggjorde romarnas liv och vidgade kännedomen om den antika konsten. Just då entusiasmen för “scavi“ hade nått sin höjd, upptäckte man lämningarna av Herkulanum (1737) och av Pompeji (1748), tilldragelser av stor kulturell betydelse. En lycka var, att vid tiden för grävningarna i Herkulanum tronen i Neapel innehades av Karl Ill Bourbon (1734—1759), en bister och i många avseenden underlig man, men intresserad för vetenskap och konst. Konungen hade så gott som vuxit upp i stall och jaktmarker, och han var en utmärkt ryttare och som det hette den främste jägaren i Europa, vilket för resten torde varit svårt att bevisa, då det i södra Italien då liksom nu var ont om villebråd och ett par skjutna lärkor utgjorde en jägartriumf. Karl Ill visste med sig, att han var okunnig, och begagnade vårje tillfälle att få lära, och som han hade ett förträffligt minne, insamlade han småningom ett visst förråd av vetande. Som ofta fallet är med personer, som ej fått en omsorgsfull uppfostran, var han rädd att förråda sin okunnighet och var ytterst försiktig i samtal med “de lärda“. En rent sällspord fulhet utmärkte honom. Det sades, att han var lik ett får, och när han på landet eller på jakterna uppträdde klädd i skinnbyxor, ullstrumpor och en rock med stora fickor, fullstoppade med allt möjligt bråte, kunde man snarare taga honom för en bonde från trakten kring Caserta än för en furste. Endast stångpiskan lät ana, att den besynnerliga företeelsen tillhörde en