HUVUDSTRÖMNINGARNA 19 Granelli, en berömd vältalare. Hela Wien är uppfyllt av hans lov och beundrar hans kolossala sinnesnärvaro, då det mitt under predikan händer, att någon medlem av kejserliga huset inträder i kyrkan; Granelli harangerar då högheten med en så skicklig övergång, att den underdåniga komplimangen alldeles naturligt smälter in i predikan. I Dresden är det mest uteslutande italienare, som ha hand om teater och konst. I synnerhet under August Ill besegrar det italienska inflytandet de franska riktningarna. Inom operan blir Alessandro Scarlattis neapolitanska skola allenarådande. Capo maestro Hasse, gift med en venetianska, den i hela Europa ryktbara Faustina Bordoni, sätter musik till Metastasios libretter, Bibiana och Servandoni måla dekorationer och stå för regin; sångare och dansöser äro nästan alla italienare. August Ill talar och skriver italienska flytande och köper tavlor mån Italien. Han håller agenter där, och då man sänder honom Sixtinska madonnan, låter han sätta upp tavlan i tronsalen och säger till sina hovmän, som finna det litet märkvärdigt, att tronen skall vika för en tavla: “Platz für den grossen Rafael!“ Drottningen, som märker vad som bereder monarken största glädjen, ger honom tavlor på hans namnsdag. Ritningen till hovkyrkan utföres av Chiaveri, en romare (1689—1770), och byggnadsarbetarna äro idel landsmän till honom. Den enda kvinna, som lyckades vinna Fredrik den stores hjärta, var en italiensk balettdansös, den vackra Barberina Campanini (f. 1721 i Parma), vars av Antoine Pesne målade porträtt än i dag pryder slottet Sanssouci. Barberina uppträdde på den stora, europeiska scenen i Paris med sådan framgång, att hon kunde säga till hertig Carignan, att för hundra tusen francs lät hon honom icke ens kyssa sin hand. Dansösens rykte nådde Fredrik den store, som 1743 lät engagera henne vid Berlins balett. Barberina underskrev kontraktet, men råkade vid samma tid lära känna lord Stuart de Mackenzie, som lyckades vinna hennes hjärta. Lorden satte sig emot att hans älskade skulle “träda i tjänst hos konungen av Preussen“, och paret flydde till Venedig, i tanke att där skulle den mäktige monarkens arm icke nå dem. Men de bedrogo sig; Fredrik övade sådant tryck på venetianska republiken, att senaten lät arrestera Barberina för kontraktsbrott mot Berlinhovet. Preussiska sändebudet i Wien “avlevererade“ henne i Berlin. Men inte ens Fredrik den store kunde ostraffat arrestera dansöser; redan vid den bedårande italienskans första uppträdande