Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Huvudströmningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 ROM
blev han förälskad i henne och började överhopa henne med
ynnestbevis. Voltaire påstod, att Barberina slagit så an på Fredrik
inte för sina behags skull utan därför att hon hade vador som
en grenadjär. PDansösen beredde sedermera den svartsjuke
konungen mångahanda bekymmer och ledsamheter; efter åratals
vistelse i Preussen avled hon 1759 i Sachsen såsom grevinna de
Barschau och föreståndarinna i en av henne själv grundad stiftelse
för adelsfröknar. På hennes gravvård står: “Virtuti asylum“.
Icke blott i Wien, Berlin, Petersburg och Varschau spelade
italienarna en stor roll, även i London behövde man dem, när
det var fråga om teater och musik. I XVIII seklet drogo
italienare ganska talrikt över till England. De undervisade där i sitt
modersmål i aristokratfamiljerna eller lärde engelska ladies att
sjunga madrigaler, canzonetter och arior ur italienska operor.
En berömd improvisatör, Paolo Rolli, förtjuste de vackra misserna
med sina dikter i Metastasios anda, ty denne mästare var
högligen på modet även i England. En engelsman, Charles Burney,
utgav 1796 ett arbete i tre band om Metastasio: “Memoirs of
the Life and Writings of the abate Metastasio.“
Utom litteratörer, artister, sångerskor och balettdansöser
utvandrade till London en mängd italienare, som sökte lyckan eller
blivit förvisade från fäderneslandet. Dessa gjorde inte alltid sin
nation heder. Casanova varnade poeten Lorenzo da Ponte för
att sätta sin fot i kafén i London, där hans landsmän brukade
samlas. Då man en gång uppmanade konungen att anställa en
italiensk lärare åt sin dotter, svarade monarken häftigt: “Tala
inte till mig om itālienare och katoliker, de äro ena skälmar
allesammans“. ÄÅven fransmän och spanjorer hade på den tiden
dåligt anseende i England.
I Paris spelade italienarna kanske en mindre roll än i
Europas övriga huvudstäder; också där fortlevde likväl det italienska
inflytandet och varade ända till revolutionen. Som alltid var
det framför allt inom områdena teater och musik som italienarna
gjorde sig gällande. Balettmästaren Vestris kallades “Dieu de la
danse“, och pösande av stolthet över sin berömmelse brukade
balettens konung säga, att blott tre personer stodo på höjden av
sin tid: “Jag, Voltaire och Fredrik den store“. Jämte Vestris
verkade i Paris den blygsamme men mera minnesvärde Goldoni,
och Rosalba Carriera väckte beundran genom sina pasteller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
