20 ROM blev han förälskad i henne och började överhopa henne med ynnestbevis. Voltaire påstod, att Barberina slagit så an på Fredrik inte för sina behags skull utan därför att hon hade vador som en grenadjär. PDansösen beredde sedermera den svartsjuke konungen mångahanda bekymmer och ledsamheter; efter åratals vistelse i Preussen avled hon 1759 i Sachsen såsom grevinna de Barschau och föreståndarinna i en av henne själv grundad stiftelse för adelsfröknar. På hennes gravvård står: “Virtuti asylum“. Icke blott i Wien, Berlin, Petersburg och Varschau spelade italienarna en stor roll, även i London behövde man dem, när det var fråga om teater och musik. I XVIII seklet drogo italienare ganska talrikt över till England. De undervisade där i sitt modersmål i aristokratfamiljerna eller lärde engelska ladies att sjunga madrigaler, canzonetter och arior ur italienska operor. En berömd improvisatör, Paolo Rolli, förtjuste de vackra misserna med sina dikter i Metastasios anda, ty denne mästare var högligen på modet även i England. En engelsman, Charles Burney, utgav 1796 ett arbete i tre band om Metastasio: “Memoirs of the Life and Writings of the abate Metastasio.“ Utom litteratörer, artister, sångerskor och balettdansöser utvandrade till London en mängd italienare, som sökte lyckan eller blivit förvisade från fäderneslandet. Dessa gjorde inte alltid sin nation heder. Casanova varnade poeten Lorenzo da Ponte för att sätta sin fot i kafén i London, där hans landsmän brukade samlas. Då man en gång uppmanade konungen att anställa en italiensk lärare åt sin dotter, svarade monarken häftigt: “Tala inte till mig om itālienare och katoliker, de äro ena skälmar allesammans“. ÄÅven fransmän och spanjorer hade på den tiden dåligt anseende i England. I Paris spelade italienarna kanske en mindre roll än i Europas övriga huvudstäder; också där fortlevde likväl det italienska inflytandet och varade ända till revolutionen. Som alltid var det framför allt inom områdena teater och musik som italienarna gjorde sig gällande. Balettmästaren Vestris kallades “Dieu de la danse“, och pösande av stolthet över sin berömmelse brukade balettens konung säga, att blott tre personer stodo på höjden av sin tid: “Jag, Voltaire och Fredrik den store“. Jämte Vestris verkade i Paris den blygsamme men mera minnesvärde Goldoni, och Rosalba Carriera väckte beundran genom sina pasteller.