HUVUDSTRÖMNINGARNA 2] V. En typisk aristokratprovins var Lombardiet. Spanska regeringen hade med framgång strävat att skapa en sig underdånig aristokrati, oċh med dess tillhjälp höll den landet i schack. Skolorna, anförtrodda åt munkordnarna, arbetade i samma riktning. I Milano funnos tre högre lärdomsanstalter: skolan i Brera under jesuiternas ledning, barnabiternas institut Sant’ Alessandro samt “Collegio de’ Nobili“, som förestods av Somaschi. Dessa skolor betraktade som sin uppgift snarare att fjärma ungdomen från praktiska livet än bereda den för det. Man strävade att utbilda goda latinare, poeter och världsmän efter förlegade barockmönster, att skapa nyttiga medborgare var där ingen som tänkte på. Den adliga ungdomen lärde sig att rida, fäkta, spela gitarr, den fick de invecklade hederslagarna inpräntade i sig, och framför allt övades den i att dansa och buga. På den oklanderliga nyanseringen i bugningarna igenkändes en man med uppfostran; för en markis skulle det bugas på ett sätt och för en furstinna på ett annat, en biskop hade rätt till en annan sorts bugning än den kejserlige ståthållaren. Skickligheten i dans likaså öppnade för ynglingen tillträde till de främsta salongerna; poeten Ippolito Pindemonte var känd nästan i hela Europa för sin utomordentligt behagfulla dans. På en bal hos neapolitanske ambassadören i Wien 1790 blev han av hertigen av Sachsen förklarad för den bäste dansören. Hela det offentliga livet i Lombardiet koncentrerade sig inom aristokratien. Adeln beklädde alla värdigheter och ämbeten, och nästan varenda förnämligare familj hade något speciellt privilegium. Serbellonis ägde rätt att avge två röster i de sextios råd, Confalonieris intogo främsta platsen vid ärkebiskopens installation, Marlianis kunde avspärra gatan framför sitt palats ända till dess halva bredd, och många släkter hade under tidernas lopp utbildat för sig säregna sedvänjor, som hela landet kände till och talade om. Den allra egendomligaste traditionen gick i arv i den gamla longobardiska släkten Pusterlo. På en viss dag drog Pusterlos betjäning en väldig trähäst från Porta Ticinese i Milano till domen. Musikanter och hela skaran av släktens klienter omgåvo denna “trojanska häst“. Framför katedralens port stannade tåget, och ur hästen framkröpo sändebud