22 ROM från Pusterlos med dyrbara gåvor till metropoliten. Det var under dessa aristokratiens blomstringstider som greve Vitaliano Borromeo förvandlade en naken klippa i Lago Maggiore till den tjusande Isola Bella med tio trädgårdar i terrassform och ett palats som krön. Överdåd, högmod och lättja kännetecknade denna aristokrati. Då marchese Landi från Piacenza förlovade sig med Isotta, en syster till skalden Pindemonte, uppställde han det kravet, att en Pindemonte skulle förskaffa sig malteserriddarnas kors, trots att krigarordnarna icke längre ägde någon betydelse. De yngre sönerna i de förnäma familjerna sökte emellertid dölja sin fattigdom under rodeser- eller malteserriddarnas uniform, ty egendomarna, som mestadels voro fideikommiss, tillhörde de äldsta sönerna. 1749 stiftades i Lombardiet ett heraldiskt institut, och tjugo år senare utfärdade regeringen en lång rad bestämmelser om den milanesiska adelns prerogativ. Endast medlemmarna av vissa släkter hade rätt att använda pallar i kyrkan och silverbeslag och silverknäppen på sina bönböcker. Aristokratiens damer fingo privilegiet att bära likadana robronger som buros vid kejserliga hovet, endast adeln fick vid sina teaterbesök föregås av fackelbärare. Likaså fick endast adelns betjäning bära livré. Formalismen lade sådana band på umgängeslivet, att aristokratien alla sina privilegier till trots hade föga omväxling i livet och förde en ytterst enformig och tråkig tillvaro. Under spanska väldets dagar umgicks man i alla de förnämligare lombardiska husen blott inom släkten, männen sammanträffade med främmande damer endast vid stora fester, och slottsfruns och hennes döttrars enda förströelse voro besöken av pater guardianen, som infann sig var morgon “al baciamano“, gjorde sig noga underrättad, hur herr markisen och fru markisinnan sovit, hur unge markisen befann sig, och passade på att berätta om allt som tilldragit sig i trakten under de sista tjugofyra timmarna. Då greve d’Ossuna en gång inbjöd icke blott herrar utan även damer till ett samkväm, väckte detta sådan anstöt, att han sedan aktade sig att göra om försöket. Den siste spanske guvernören, hertig de Vaudemont, lyckades införa friare, franska seder och anordnade något i stil med de engelska “garden parties“, men gästerna, ovana vid att få umgås så där fritt, begagnade sig så grundligt av de nya rättigheterna och lagerträdens skugga, att ståthäållarens soaréer inom kort blevo föremål för alla bedagade matro-