PIETRO METASTASIO 29 djupt skuldsatt. Han tycks då ha sökt någon befattning i Vatikanen och räknat på rekommendation av några av sina bekanta bland kardinalerna. Men försöket misslyckades, och förmodligen ansatt av fordringsägarna måste Metastasio lämna Rom och begav sig till Neapel för att söka skaffa sig sitt uppehälle som advokat. Neapel var processernas och advokaternas stad, men av dessa senare var det endast få som intogo en aktad ställning; namnet “paglietta“ hörde ej till de hedersamma och betecknade juristkårens avskrap. Metastasio fick anställning hos en mycket känd sakförare vid namn Castagnola, som sedermera upphöjdes till markis. Som emellertid denne lagkarl hyste avsky för rimsmidare och ej tålde sådana i sin tjänst, avfordrade han Metastasio ett löfte att ej skriva poesi utan odelat ägna sig åt de mål han fick om hand. Castagnola tillhörde det antivatikanska partiet liksom flertalet av sina ämbetsbröder, ty advokaterna ansågo det för en orättvisa, att Neapel skulle erlägga tribut till påven, om så blott i form av en vit häst. Redan under sin första vistelse vid Vesuvius fot hade Metastasio stiftat bekantskap med filosofen Vico. Nu blev han en trägen gäst i dennes hem, där spiran fördes av den oordentliga och odugliga donna Vico, så okunnig, att hon ej ens kunde skriva sitt namn, och moder till en skara fula barn. En av döttrarna, Luisa, ägnade sig emellertid åt studier och skrev vers och var därjämte så pass intagande, att vår poet ej kunde motstå hennes tjuskraft. Luisa förledde Metastasio att bryta löftet till Castagnola och dikta två canzoner till hennes lov: “D’amore il primo dardo“ och “La Libertà“. Till den första satte Porpora musik, och inom kort sjöng hela Neapel den ännu okände diktarens visa. Den unge mannen började tro på sin talang, och då donna Anna Pinelli di Sangro, principessa di Belmonte, hans unga beskyddarinna från den tiden, då han med Gravina vistades i Neapel, ingick äktenskap med markis Pignatelli, framträdde han oförskräckt med en serenad till hennes ära, “Endimione“ benämnd. Egendomligt nog tillägnade han den dock ej principessa di Belmonte själv utan hennes släkting, donna Marianna Pignatelli, gift med greve d’Althan, brorson till den d’’Althan, som sedermera blev neapolitansk vicekonung. Grevinnan d’Althan var en av Neapels skönaste kvinnor, vid den tiden tjuguåtta år gammal, ock hade lyckats tjusa själva den allvarsamme och kylige