Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Pietro Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PIETRO METASTASIO 29
djupt skuldsatt. Han tycks då ha sökt någon befattning i
Vatikanen och räknat på rekommendation av några av sina bekanta
bland kardinalerna. Men försöket misslyckades, och förmodligen
ansatt av fordringsägarna måste Metastasio lämna Rom och
begav sig till Neapel för att söka skaffa sig sitt uppehälle som
advokat.
Neapel var processernas och advokaternas stad, men av
dessa senare var det endast få som intogo en aktad ställning;
namnet “paglietta“ hörde ej till de hedersamma och betecknade
juristkårens avskrap. Metastasio fick anställning hos en mycket
känd sakförare vid namn Castagnola, som sedermera upphöjdes
till markis. Som emellertid denne lagkarl hyste avsky för
rimsmidare och ej tålde sådana i sin tjänst, avfordrade han Metastasio
ett löfte att ej skriva poesi utan odelat ägna sig åt de mål han
fick om hand. Castagnola tillhörde det antivatikanska partiet
liksom flertalet av sina ämbetsbröder, ty advokaterna ansågo det
för en orättvisa, att Neapel skulle erlägga tribut till påven, om
så blott i form av en vit häst.
Redan under sin första vistelse vid Vesuvius fot hade
Metastasio stiftat bekantskap med filosofen Vico. Nu blev han en
trägen gäst i dennes hem, där spiran fördes av den oordentliga
och odugliga donna Vico, så okunnig, att hon ej ens kunde
skriva sitt namn, och moder till en skara fula barn. En av
döttrarna, Luisa, ägnade sig emellertid åt studier och skrev vers
och var därjämte så pass intagande, att vår poet ej kunde
motstå hennes tjuskraft. Luisa förledde Metastasio att bryta löftet
till Castagnola och dikta två canzoner till hennes lov: “D’amore
il primo dardo“ och “La Libertà“. Till den första satte Porpora
musik, och inom kort sjöng hela Neapel den ännu okände
diktarens visa.
Den unge mannen började tro på sin talang, och då donna
Anna Pinelli di Sangro, principessa di Belmonte, hans unga
beskyddarinna från den tiden, då han med Gravina vistades i Neapel,
ingick äktenskap med markis Pignatelli, framträdde han
oförskräckt med en serenad till hennes ära, “Endimione“ benämnd.
Egendomligt nog tillägnade han den dock ej principessa di
Belmonte själv utan hennes släkting, donna Marianna Pignatelli,
gift med greve d’Althan, brorson till den d’’Althan, som
sedermera blev neapolitansk vicekonung. Grevinnan d’Althan var
en av Neapels skönaste kvinnor, vid den tiden tjuguåtta år
gammal, ock hade lyckats tjusa själva den allvarsamme och kylige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
