PIETRO METASTASIO 31 ha varit vackrare, men hon besatt en utomordentlig teknik och var en förträfflig skådespelerska. I bildning och begåvning stod hon långt framom flertalet av den tidens teaterdivor. Mannen kujonerade hon, och honom hör man knappast talas om. Den unge Metastasio slog livligt an på sångerskan; hon bjöd honom välkommen i sitt hem, och inom kort blev poeten hennes oskiljaktige följeslagare. Hela Neapel började tala om Romanina Bulgarellis förhållande med poeten. Utgivaren av Metastasios efterlämnade skrifter, abate d’Ayala, försäkrar visserligen, att mellan konstnärinnan och Metastasio rådde blott förtrolig, oskyldig vänskap; men abbén hade ej varit vittne till romanen, och den neapolitanska allmänheten kan i det avseendet ha varit bättre underrättad än en senare levnadstecknare, som idealiserade sin hjälte och ville frikänna honom till och med från den svagheten att ha låtit sig fängslas av en gift kvinna. Romaninas beteende längre fram bekräftar för övrigt till fullo, att hon älskade den unge poeten med den mogna kvinnans hela glöd. Metastasio hade nu uppriktiga beundrare även i Neapels litterära kretsar. Till de sannskyldiga entusiasterna för hans talang hörde advokaten Severio Mattei, vetenskapsman och poet, som höll föreläsningar över österländska språk, dessutom spelade harpa och sjöng psalmer som om han varit en biblisk profet och trots dessa vackra talanger hade samlat en ansenlig förmögenhet. Mattei hade många ovänner bland litteratörerna, och Ferdinando Galiani var en. Tillsammans med poeten Lorenzi skrev den berömde abbén 1775 en opera buffa med titeln “Il Socrate imaginario“, där han driver med Matteis musikmani och pedanteri och indiskret skildrar hans husliga förhållanden och särskilt hans argsinta hustru, en ny Xantippa. Operan uppfördes blott en enda gång på Teatro nuovo; Mattei utverkade nämligen regeringens förbud mot dess uppförande. Tack vare Romanina och sina litterära vänner blev Metastasio snart helt införlivad i Neapels musikaliskt-artistiska värld, och hela livet, kan man säga, bevarade han drag av denna musikaliska, veka och litet ytliga kultur. Han blev den siste men förnämste representanten för de heroiskt-idylliska ideal, som blommat upp i det neapolitanska folkets fantasi. Redan under renässansen hade Sannazzaro slagit an denna syditalienska ton, sedermera hade cavalier Marino spelat på samma strängar men förfallit till den fullständigaste litterära barock. Metastasio-