Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 2. Pietro Metastasio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 ROM
missbrukade sina röstresurser i bravurarian, depraverade den
musikaliska smaken. Metastasios dramatik var intimt förknippad
med den stora neapolitanska sångskolan, dess fall drog med sig
poetens fall. En engelsk kritiker, som besökte Neapel i andra
hälften av XVIII seklet, gjorde den iakttagelsen, att i de fordom
så berömda sångskolorna voro eleverna idel medelmåttor.
Metastasio hade alltså rätt, då han med grämelse skrev, att “våra stora
sångare och sångerskor ha lämnat plats för balettdansöser,
operorna betraktas som en ledsam bisak vid teaterföreställningarna“.
Då överstyrelsen för teatrarna i Neapel 1742 uppsatte statut
för den nya operan i San Carlo, rådde den direktörerna att ej
uppföra Metastasios dramer, ty de tråkade ut publiken och voro
ej i tidens smak, handlingen i dem var ointressant, och de gåvo
ej tillfälle till rika scendekorationer. Detta råd upprepades sedan
allt oftare.
För övrigt hade den revolutionära andan trängt in även i
teatern; ömma scener och utgjutelser föraktades såsom tecken
till svaghet och omanlighet. De dramatiska verken måste andas
hat till “tyranner“, man krävde tragiska händelser, blodiga
katastrofer; kärleken blev så gott som bannlyst från scenen, eller i
bästa fall fick den en underordnad plats. Melodramens tid var
förbi, tragedien började åter komma på modet.
Också såg Alfieri med ringaktning på Metastasio och läste
ej hans efterbildares verk, som han betecknade såsom “roba
metastasiana“.
Intet under att vår poet de sista åren av sitt liv med vemod
blickade tillbaka på sitt förflutna. Åt denna sin melankoli har
han givit ett storartat uttryck i melodramen “Demofonte“.
Dramats hjälte, Timante, som dömts till döden, gör sig frågan vad
livet är värt och om det förtjänar att sörjas:
Perchè bramar la vita? E quale in lei
Piacer si trova? Ogni fortuna è pena,
È miseria ogni età. Tremiam fanciulli
D’un guardo al minacciar. Siam giuoco adulti
Di fortuna e d’amor. Gemiam canuti
Sotto il peso degli anni. Or ne tormenta
La brama d’ottenere: or ne trafigge
Di perdere il timore. Eterna guerra
Hanno i rei con se stessi; i giusti l’hanno
Con l’invidia e la frode. Ombre, deliri,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Nov 3 13:09:28 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rokokomann/0057.html