38 ROM missbrukade sina röstresurser i bravurarian, depraverade den musikaliska smaken. Metastasios dramatik var intimt förknippad med den stora neapolitanska sångskolan, dess fall drog med sig poetens fall. En engelsk kritiker, som besökte Neapel i andra hälften av XVIII seklet, gjorde den iakttagelsen, att i de fordom så berömda sångskolorna voro eleverna idel medelmåttor. Metastasio hade alltså rätt, då han med grämelse skrev, att “våra stora sångare och sångerskor ha lämnat plats för balettdansöser, operorna betraktas som en ledsam bisak vid teaterföreställningarna“. Då överstyrelsen för teatrarna i Neapel 1742 uppsatte statut för den nya operan i San Carlo, rådde den direktörerna att ej uppföra Metastasios dramer, ty de tråkade ut publiken och voro ej i tidens smak, handlingen i dem var ointressant, och de gåvo ej tillfälle till rika scendekorationer. Detta råd upprepades sedan allt oftare. För övrigt hade den revolutionära andan trängt in även i teatern; ömma scener och utgjutelser föraktades såsom tecken till svaghet och omanlighet. De dramatiska verken måste andas hat till “tyranner“, man krävde tragiska händelser, blodiga katastrofer; kärleken blev så gott som bannlyst från scenen, eller i bästa fall fick den en underordnad plats. Melodramens tid var förbi, tragedien började åter komma på modet. Också såg Alfieri med ringaktning på Metastasio och läste ej hans efterbildares verk, som han betecknade såsom “roba metastasiana“. Intet under att vår poet de sista åren av sitt liv med vemod blickade tillbaka på sitt förflutna. Åt denna sin melankoli har han givit ett storartat uttryck i melodramen “Demofonte“. Dramats hjälte, Timante, som dömts till döden, gör sig frågan vad livet är värt och om det förtjänar att sörjas: Perchè bramar la vita? E quale in lei Piacer si trova? Ogni fortuna è pena, È miseria ogni età. Tremiam fanciulli D’un guardo al minacciar. Siam giuoco adulti Di fortuna e d’amor. Gemiam canuti Sotto il peso degli anni. Or ne tormenta La brama d’ottenere: or ne trafigge Di perdere il timore. Eterna guerra Hanno i rei con se stessi; i giusti l’hanno Con l’invidia e la frode. Ombre, deliri,