PIETRO METASTASIO 39 Sogni, follie son nostre cure: e quando Il vergognoso errore Å scoprir s’incomincia, allor si muore.* Det var en lycka för poeten, att han ej behövde leva längre ändå utan dog i sitt åttioandra âr, ty under reaktionen efter revolutionen smutskastades hans minne, och han betecknades föraktfullt som en betald smickrare vid österrikiska hovet. Den italienska allmänheten hade glömt, att när det österrikiska huset fråntagit spanjorerna väldet, hade hela nationen hälsat det som befriare. Påverkade av de nya politiska strömningarna voro de italienska kritikerna nog orättvisa att frånkänna Metastasios verk allt värde. Blott folket och kvinnorna, som satte ömma toner högre än historiska minnen, förblevo skalden trogna. Neapolitanska folket tänkte ej på att Metastasio en gång i tiden varit lärare åt den förhatade drottning Maria Karolina, det sjöng sin favoritskalds visor under revolutionen riktade mot henne och hennes minister Acton. Ombkvädet i canzonettan till “Nice“, som Maria Karolina hört i Wien som oskyldig kärleksvers, brusade längre fram emot henne som blodig revolutionshymn. Men XIX seklet återgav åt skalden den plats i litteraturen, som tillkommer honom, och Carducci förkunnade från katedern i Bologna, att “eftersom Metastasio i så lång tid förmått bibehålla sig i nationens hjärta och hågkomst, kan man ej betvivla, att han är representanten för ett stort område av nationens fantasivärld“. 1 Varför âtrå livet? ‘Vad fröjd har det att bjuda? Tung är allas vår lott, var âlder har sitt lidande. Som barn darra vi för en hotfull blick. Uppvuxna äro vi en lekboll för slumpen och kärleken. Grånade sucka vi under årens börda. Än plågar oss törsten efter att förvärva, än sargar oss fruktan för att förlora. Evig strid råder mellan tingen inbördes; för de rättrådiga står den mot avund och svek-Skuggor, fantomer, drömmar, dårskap äro våra bekymmer, och när man begynner upptäcka den skamliga villfarelsen, då dör man.