ROKOKON I VENEDIG 43 var snarare en prydnad än ett vapen. Gasparo Gozzi säger om dessa unga eleganter, att de voro skära och bräckliga som porslinspjāäser. Kvinnan, den enda livskraftiga varelsen i detta degenererade samhälle, måste komma att trycka sin stämpel på seder, levnadssätt och konst. Och som det behagfulla är ett av hennes mest utpräglade drag, meddelade hon något därav åt hela den s. k. rokokokulturen. Trots att såväl företeelsen som namnet uppstodo i Frankrike, hade Venedig stor andel i dess utveckling, och ingenstädes framträdde rokokon i så tjusande former som i dogernas stad, det tysta Venedig med de underbara dagrarna, skapat för ett förfinat njutningsliv. Författaren till denna bok promenerade en gång utefter Medelhavets strand med en kvinnlig bekant, som ibland hade sina fantastiska infall. Med en tankfull blick ut över de mörkblå vidderna sade hon: — Jag skulle vilja sluta mitt liv i en båt fylld med blommor, långt ute på havet, så att ingen fick bevittna min död. Venedig som stat, som över tusenårig stormakt dog en sådan död. Ingen bevittnade dess dödskamp, ingen varsnade hur dödsskuggorna bredde sig över dess drag. Tvärtom, hela Europa, från Goethe och Rousseau, kom i de sista ögonblicken för att hylla förtrollerskan, italienare såväl som utlänningar hälsade henne vid avskedet med ett “Tu sei il sorriso del mondo“. — “Du är världens leende“ — och blott drömde om att få komma tillbaka. | Detta döende Venedig ägde dock alltjämt så mycken livskraft, att det förmådde frambringa inom konsten Tiepolo och Rosalba, inom musiken Gallupi, en dramaturg som Goldoni och många framstående vetenskapsmän. lI. “Sensa“ — det ordet var en gång om året på hela Europas och hela Mindre Asiens läppar; det betecknade fyra dagarsmarknaden i Venedig, som inleddes med dogens förmälning med havet. Venetianarna hade förkortat namnet “Ascensione“ till Sensa, lättare att uttala och lättare för turkar, perser och egyptier att komma ihåg. På Markustorget uppfördes ett långt galleri av trä med två