ROKOKON I VENEDIG 45 och stod man uppe på Markustornet, tyckte man sig se ett blommande tulpanfāält vid sina fötter. På Piazzettan hälsades dogen av det bevingade lejonet, symbolen för republikens makt, och folket ropade överljutt: “Evviva San Marco!“ I samma ögonblick som “il principe“ inträdde i palatset, tog marknaden sin början. Hela staden över hördes blott: “Andar in Sensa“, massorna strömmade till för att beskåda den egna och den utländska industriens härligheter och alla resenärer och främlingar, de österländska i turbaner och vida, brokiga dräkter, de västerländska i peruker och livrockar. Köpmännen åtnjöto under marknaden betydliga lättnader, sänkta tullavgifter m. m., och publiken hade lov att uppträda med mask som under karnevalen. Det var vanligen fullt av kunder i de hundrasjutton butikerna i hallen, som tog sig särskilt ståtlig ut om aftnarna, då man tände de stora lyktorna från glasbruken i Murano. Största trängseln rådde kring dockan klädd efter sista parismodet, som under hela årets lopp skulle tjäna som modell för damerna och skräddarna. Belägrade av skådelystna voro också utställningarna av juveler, brokader, spetsar, pälsverk, kläden och linne, och de lärde flockade sig framför bottegorna med sällsynta böcker, handskrifter och konstverk, ty från Europas alla länder hade bokhandlare kommit med sina varor. Ännu två andra festligheter drogo en mängd främlingar till Venedig: Sagra del Redentore och Sagra della Madonna della Salute. Bägge festerna firades till åminnelse av dystra tider: den fruktansvärda pesten av år 1576 och den kanske än svårare av 1630, som på sexton månader minskade invånarantalet blott och bart i Venedig med 80,000 personer. För att beveka Skaparen att avvända pesten beslöt senaten 1576 att på Giudecca resa en kyrka åt Kristus Återlösaren. Andrea Palladio utförde skissen till det anspråkslösa men genom sina vackra proportioner anslående templet, som Goethe satte högst av alla kyrkor i Venedig. 1579 lade dogen Lodovico Mocenigo grundstenen, och till minne därav företog stadens befolkning årligen en vallfärd till Redentore. Så talrika voro skarorna som den dagen styrde kosan till Giudecca, att båtar och gondoler ej räckte till att frakta dem, utan Piazzettan förenades med Redentore medelst en provisorisk flottbro. Efter några tiotal år glömde man bort pesten och den högtidliga gudstjänsten, och ‘“festa del Redentore“ blev en lustfärd till trädgårdarna och vignerna på Giudecca,