46 ROM en stor folkfest, vari även fastlänningarna gärna togo del, och de brokiga dräkterna och de vackra kvinnorna från Murano, Torcello, Malamocco, Chioggia, Castello och Canareggio bidrogo till ögonfägnaden. Ett liknande öde fick processionen till ära för Madonna della Salute. Under hela XVIII seklet förbands kyrkan med de fantastiska sniglarna medelst en flottbro med andra stranden av den stora kanalen för att processionen -skulle kunna äga rum; numera återstår blott minnet av högtidligheten, hugfäst i denna “Madonna della Salute“, som blivit en av de arkitektoniska symbolerna för Venedig ‘la bella‘. Om kyrkofesterna under XVIII seklet krympte samman till allt anspråkslösare mått, började däremot de världsliga festerna spela en ofantlig rolli det venetianska livet. Valet av doge, ambassadörers intåg, främmande furstars besök togos till förevändning för baler, konserter och framför allt regattor med de mest lysande arrangemang. Traditioner från XVI seklet gingo igen i dessa regattor, där man såg Venus omgiven av amoriner, Apollo i en brinnande farkost, Neptunus görande Cynthia sin kur. En lysande societet tog del i dessa tillställningar, av vilka en bland de ståtligaste var den regatta som anordnades i maj 1740 och som beskrivits av lady Montagu. Pisani-Mocenigos båt föreställde vid detta tillfälle natten och de tjugufyra timmarna, och en konstgjord måne tävlade med den riktiga fullmånen, som säkerligen förvred sitt runda anlete till en värre grimas än vanligt seende människornas ömkliga försök att efterapa den. Patriciern Soranzo uppträdde med en polsk båt. Man såg där personifikationer av de polska provinserna klädda i det fjärran landets nationaldräkter; Labia, ägaren till ett känt palats, föreställde Polen som kröner Sachsen. Morosini hade i sin båt en grupp, som symboliserade fredens triumf, och med dessa tävlade ännu många andra båtägare att smickra sin egen fåfänga och fägna den gapande hopen. Renässansens/triumfvagnar hade från Roms och Florens gator överflyttats till Canal grande i Venedig. De vanliga gondolregattorna kallade “Fresco“ ägde rum var söndags- och helgdagseftermiddag från måndagen efter påsk och till slutet av september. “Fresco’n“ bestod av tre- till fyrahundra gondoler, som utgingo från S. Lucias kyrka vid ändan av Canal grande. Det var en kapprodd, och tävlan gick ut på vilken båt som först skulle nå Heliga Korsets bro. Om kvällen anordnades serenader, en tradition som bibehållit sig intill denna dag.