52 ROM sionsämnen, och slutligen förvandlades de till den karikatyr av den grekiske filosofens höga lära, som gick under namnet cicisbeism. “Vännen i familjen“ var av gammalt känd såväl i Spanien och Frankrike som bland de svartsjuka italienarna, men först hos dessa śenaré blev han en av seden, ja till och med av lagen sanktionerad företeelse. Cicisbeon, en man, som med hennes makes nådiga bifall helt ställde sig till den dyrkade skönas tjänst, uppträdde först i Genua, dit importerad från Spanien, men ingenstädes vann han sådan popularitet som i Venedig. Kvinnan, som där i århundraden suttit stängd inom hemmets fyra väggar, vaktad nästan som en turkinna, tog i XVIII seklet hämnd på det manliga släktet, lösslet sig ur de bojor, som lag och sed pålagt henne, och började hålla sig med två, tre, ja fyra män och styra dem alla efter sina nycker. Detta gäller välförståendes endast om kvinnan tillhörande samhällets övre lager; hustrun till en fattig hantverkare eller gondoliär kunde ju ej tillåta sig sådan lyx. Ofta förbehöll sig den unga bruden i äktenskapskontraktet rätt till en viss, namngiven “cavaliere servente“, vanligen av samma ålder som hennes laglige man, ibland yngre. Det kunde hända, att bruden gjorde anspråk på två cicisbeer, och den blivande maken hade intet att invända. Giftermāålet uppgjorde föräldrarna med hänsyn till barnens förmögenhet och sociala ställning; lag och sed krävde dessa förbindelser, och de voro nödvändiga för släktens och namnets bestånd. Kärleken spelade vanligen ingen som helst roll, brudens hjärta var hos cicisbeon, och brudgummen stod antingen i någon annan dams “tjänst“ eller också hade han förbindelser i teatervärlden och andra klassens kasinon. Alfieri kallade en gång äktenskapet “den italienska skilsmässan“. Maken behövdes, för att barnen skulle bli inskrivna i kyrkböckerna under hans namn, och hustrun för hemgiftens skull. En man som sökt kärlek i äktenskapet skulle ha gällt för en narr; om han visat sig på Markustorget i sällskap med blott sin hustru, skulle hela Venedig ha gjort sig lustigt över honom, och om han gått arm i arm med henne, såsom det brukades i Frankrike, skulle Markustornet ha börjat gapskratta. Cicisbeo-institutionen var ett slags legalisering av den äktenskapliga otroheten. Helt visst fanns det äkta män, som sågo ‘vännen i huset‘ med oblida ögon, helt visst fanns det de som förtärdes av svartsjuka, men de slöto sina känslor inom sig för att ej göra sig löjliga, ty ‘la gelosia è