Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Rokokon i Venedig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 ROM
sionsämnen, och slutligen förvandlades de till den karikatyr av
den grekiske filosofens höga lära, som gick under namnet
cicisbeism.
“Vännen i familjen“ var av gammalt känd såväl i Spanien
och Frankrike som bland de svartsjuka italienarna, men först
hos dessa śenaré blev han en av seden, ja till och med av lagen
sanktionerad företeelse. Cicisbeon, en man, som med hennes
makes nådiga bifall helt ställde sig till den dyrkade skönas tjänst,
uppträdde först i Genua, dit importerad från Spanien, men
ingenstädes vann han sådan popularitet som i Venedig. Kvinnan,
som där i århundraden suttit stängd inom hemmets fyra väggar,
vaktad nästan som en turkinna, tog i XVIII seklet hämnd på det
manliga släktet, lösslet sig ur de bojor, som lag och sed pålagt
henne, och började hålla sig med två, tre, ja fyra män och styra
dem alla efter sina nycker. Detta gäller välförståendes endast
om kvinnan tillhörande samhällets övre lager; hustrun till en
fattig hantverkare eller gondoliär kunde ju ej tillåta sig sådan
lyx.
Ofta förbehöll sig den unga bruden i äktenskapskontraktet
rätt till en viss, namngiven “cavaliere servente“, vanligen av
samma ålder som hennes laglige man, ibland yngre. Det kunde
hända, att bruden gjorde anspråk på två cicisbeer, och den blivande
maken hade intet att invända. Giftermāålet uppgjorde föräldrarna
med hänsyn till barnens förmögenhet och sociala ställning; lag
och sed krävde dessa förbindelser, och de voro nödvändiga för
släktens och namnets bestånd. Kärleken spelade vanligen ingen
som helst roll, brudens hjärta var hos cicisbeon, och
brudgummen stod antingen i någon annan dams “tjänst“ eller också
hade han förbindelser i teatervärlden och andra klassens kasinon.
Alfieri kallade en gång äktenskapet “den italienska skilsmässan“.
Maken behövdes, för att barnen skulle bli inskrivna i
kyrkböckerna under hans namn, och hustrun för hemgiftens skull. En
man som sökt kärlek i äktenskapet skulle ha gällt för en narr;
om han visat sig på Markustorget i sällskap med blott sin hustru,
skulle hela Venedig ha gjort sig lustigt över honom, och om han
gått arm i arm med henne, såsom det brukades i Frankrike, skulle
Markustornet ha börjat gapskratta. Cicisbeo-institutionen var ett
slags legalisering av den äktenskapliga otroheten. Helt visst
fanns det äkta män, som sågo ‘vännen i huset‘ med oblida ögon,
helt visst fanns det de som förtärdes av svartsjuka, men de slöto
sina känslor inom sig för att ej göra sig löjliga, ty ‘la gelosia è
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
