ROKOKON I VENEDIG 53 passione ordinaria e troppo antica‘, säger en av hjältarna i Goldonis komedier. För övrıgt voro de rädda det skulle heta, att deras hustrur voro så föga intagande, att de icke ens kunde finna en cicisbeo. Och vad värre var, om mannen dristade opponera sig, kunde hustrun skilja sig från honom och återfordra hemgiften. Servente åtog sig i så fall bestyret med skilsmässan och bestred kostnaderna för processen. Cicisbeons åligganden voro över huvud ej så lätta och angenäma som de kunde se ut. Han mäste för det första disponera sin tid för att hela dagen kunna stå till härskarinnans tjänst, för det andra måste han vara förmögen för att kunna tillfredsställa alla hennes nycker. Klockan nio eller tio på morgonen började hans tjänstgöring. Utan att behöva anmäla sig steg han in i den dyrkades sängkammare, öppnade fönsterluckorna och serverade henne en kopp choklad på sängen, han var närvarande vid hennes toalett och tillsåg samvetsgrant, att varje spets, varje band blev anbragt efter modets föreskrifter, och ibland knöt han egenhändigt sin skönas strumpeband. Omkring klockan elva steg sultaninnan upp i sin portantina för att låta sig bäras till kyrkan; cicisbeon gick bredvid, och i kyrkan doppade han fingrarna i vigvattensskålen och bestänkte henne, för att hon ej skulle behöva komma vid ett käril, som stod tillgängligt för vilken tiggerska som helst. Även hela återstoden av dagen offrades åt den tillbedda, ty cicisbeon ledsagade henne till “conversazioni‘, satt vid hennes sida under middagen, följde henne till teatern, till ridotti, med ett ord, var hennes oskiljaktiga skugga. Till och med då hon under påskveckan slöt sig inne i ett kloster, gjorde han henne besök för att bereda henne litet förströelse mellan andaktsövningarna. Det faller av sig själv, att den äkta mannen ej hade ens en tanke på att göra liknande visiter. Cicisbeon hade en farlig rival i knähunden, som icke sällan stod högre i gunst än han. Till cavaliere serventes främsta plikter hörde att ställa sig väl hos “il cagnolino“ och papegojan. Skällde hunden på cicisbeon, började signoran strax misstänka, att han ej var henne trogen. Då “Mimi“ eller “Erbi“ följde sin matmor på gatan och väckte ett alltför närgånget intresse hos maskulina medlemmar av hundsläktet, måste cicisbeon värja favoritens dygd, vilzet alltid väckte stor munterhet hos publiken. Signora Cecilia Tron, en firad societetsdam, som vi framdeles skola tala mera om, råkade en gång förlora sin mops; den stackars cicisbeon måste sätta upp tryckta anslag i gathörnen, att