54 ROM den redlige tillvaratagaren av Erbi skulle få fyra lire “di mancia“, om han återlämnade henne till eccellenzan. En annan gång utlovade ägarinnan till en knähund tre filipper för sin älskling ; signorans kammarjungfru, som kände sig ansvarig för olyckan, lade till en hel dukat, och cicisbeon utlovade en skinka, en butelj vin och ett fat makaroni. Aldrig har det skrivits så många sonetter, madrigaler, anakreontiker till knähundars lov som på den tiden, och mötte man en dam på gatan, kunde man ej säga henne något angenämare än: ‘“Oh, quanto è bello il suo cagnolino!“ Förbindelsen mellan signoran och cicisbeon upplöstes, antingen genom att den olycklige tröttnade på sitt slaveri eller på den grund att han råkade förtörna henne på något sätt. Var damen ännu ung, utsåg hon då något nytt offer för sina kapriser eller sin låga. Även cicisbeon skaffade sig vanligtvis ett nytt engagemang. Hunna över fyrtio kunde damerna vanligen ej längre räkna på dylika slags slavar, det återstod dem då blott vänner, som i yngre år ådragit sig tacksamhetsskulder. I förhållandet mellan cicisbeon och deras damer spelade fåfängan en stor roll. “Servente visade sig gärna offentligt i en vacker kvinnas sällskap, han skröt med kedjor gjorda av hennes hår, sigill, som han fått av henne, eller en ring, vartill ömma minnen. voro knutna. Cicisbeon klädde sig, såsom hans ställning krävde, efter sista parismodet, var alltid parfymerad, alltid gentil. Damerna hade ingalunda något emot att ‘des petits abbés“ beklädde cicisbeons funktioner hos dem, tvärtom, det hände ofta att en ung “andans man‘ i sidenkappa, eleganta skor och guldbroderade eller rödprickiga strumpor var den oskiljaktige följeslagaren åt någon skönhet. Ja till och med munkar sågos tjänstgöra som uppvaktande kavaljerer. En resande fransyska nödgades för någon tid uppehålla sig i den lilla staden Savona. För att förströ sig ville hon låna en klavicymbal och hörde sig för härom. Strax infann sig en munk och erbjöd henne sitt klavicord samt omtalade för henne, att det i Savona var så ont om lekmän, att några munkar måst åtaga sig att göra tjänst som cicisbeer. Biskopen hade först förtörnats, men sedan hade han blundat för saken, ty ‘“damerna mâste ju betjänas‘. Goldoni har givit en förträfflig karakteristik av cicisbeon i sina komedier “Il cavaliere Giocondo“ och “Donna di buon umore“. Han beklagar cicisbeons lott: tåligt fördraga snäsor