CARLO GOLDONI 79 lagt ut, förrän det ringde till frukost, hela sällskapet slog sig ned kring det avlånga bordet, där det stod framdukat kaffe, mjölk, te, stekt fisk, vatten och vin. Primadonnan var, som i allmänhet teaterdivor, mer än lovligt fordrande; hon begärde “un poco di brodo“, litet soppa. Olyckligtvis fanns ingen “brodo“; hon råkade i fruktansvärd vrede, kastade skedar och gafflar, och blott med möda lyckades man blidka henne med en stor kopp choklad. Hela förmiddagen roade man sig med kortspel, men som sjöluften ger aptit, motsågs middagen med otålighet. Kocken visste vilka magar han hade att göra med och satte fram tre väldiga fat makaroni, en oxstek “alla moda“, kall kyckling, en stor kalvstek och, vad som smakade Goldoni bäst, de läckraste frukter och ett förträffligt vin. I fyra timmar satt sällskapet vid bordet, muntert glammande. Ingen förutsåg, vilken katastrof som skulle bli slutet på denna gamman. Primadonnans katt kom lös ur sin bur, och ägarinnan till att jaga den och bönfalla medresenärerna att taga fatt djuret; det blev en allmän villervalla, aktörer och betjäning rände omkring över bylten och korgar, katten visste ej vart den skulle ta vägen och sprang uppför masten, och då en sjöman klättrade efter, kastade den sig i förskräckelsen i havet. Tablå! Signora Clarice, så hette aktrisen, hade så när hoppat efter, hon grät och skrek av förtvivlan, och som hon tillvitade sin kammarjungfru skulden för att djuret kommit löst, riktade hon hela sin vrede mot den bestörta camerieren. Till all lycka inskred truppens direktör, började lugna Clarice, skämta och klappa henne och bragte det inom kort därhän, att hon själv skrattade åt äventyret. Denne diplomatiske direktör, kallad Florindo dai Maccaroni, enär han som Harlekin brukade roa publiken genom sitt sätt att äta makaroni, tog Carlo i sitt hägn och ledsagade honom själv till föräldrarna i Chioggia, i akt att stilla deras vrede över hans flykt från “filosofien“. Men Giulio Goldoni visade sig överseende mot sonen, ty han hade själv ingen smak för filosofi, och då han fick höra, att Clarice var primadonna i truppen, blev han fullständigt avväpnad. “Vad?“ utbrast han. “Clarice? Henne känner jag. Hon är ful, men spelar dråpligt. Jag skall gå och tacka henne för att hon fört hit min son.“ Så slöt kapitlet om Rimini och den dominikanska logiken. Familjen började se sig om efter en annan sysselsättning för Carlo. Till en början fick han följa fadern på dennes sjukbesök, lärde sig att känna patienterna på pulsen och ställa diagnoser;