Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARLO GOLDONI 79
lagt ut, förrän det ringde till frukost, hela sällskapet slog sig ned
kring det avlånga bordet, där det stod framdukat kaffe, mjölk,
te, stekt fisk, vatten och vin. Primadonnan var, som i allmänhet
teaterdivor, mer än lovligt fordrande; hon begärde “un poco di
brodo“, litet soppa. Olyckligtvis fanns ingen “brodo“; hon
råkade i fruktansvärd vrede, kastade skedar och gafflar, och blott
med möda lyckades man blidka henne med en stor kopp choklad.
Hela förmiddagen roade man sig med kortspel, men som
sjöluften ger aptit, motsågs middagen med otålighet. Kocken
visste vilka magar han hade att göra med och satte fram tre
väldiga fat makaroni, en oxstek “alla moda“, kall kyckling, en
stor kalvstek och, vad som smakade Goldoni bäst, de läckraste
frukter och ett förträffligt vin. I fyra timmar satt sällskapet vid
bordet, muntert glammande. Ingen förutsåg, vilken katastrof som
skulle bli slutet på denna gamman.
Primadonnans katt kom lös ur sin bur, och ägarinnan till
att jaga den och bönfalla medresenärerna att taga fatt djuret;
det blev en allmän villervalla, aktörer och betjäning rände
omkring över bylten och korgar, katten visste ej vart den skulle ta
vägen och sprang uppför masten, och då en sjöman klättrade
efter, kastade den sig i förskräckelsen i havet. Tablå! Signora
Clarice, så hette aktrisen, hade så när hoppat efter, hon grät och
skrek av förtvivlan, och som hon tillvitade sin kammarjungfru
skulden för att djuret kommit löst, riktade hon hela sin vrede
mot den bestörta camerieren. Till all lycka inskred truppens
direktör, började lugna Clarice, skämta och klappa henne och
bragte det inom kort därhän, att hon själv skrattade åt äventyret.
Denne diplomatiske direktör, kallad Florindo dai Maccaroni,
enär han som Harlekin brukade roa publiken genom sitt sätt
att äta makaroni, tog Carlo i sitt hägn och ledsagade honom
själv till föräldrarna i Chioggia, i akt att stilla deras vrede över
hans flykt från “filosofien“. Men Giulio Goldoni visade sig
överseende mot sonen, ty han hade själv ingen smak för filosofi,
och då han fick höra, att Clarice var primadonna i truppen, blev
han fullständigt avväpnad. “Vad?“ utbrast han. “Clarice? Henne
känner jag. Hon är ful, men spelar dråpligt. Jag skall gå och
tacka henne för att hon fört hit min son.“
Så slöt kapitlet om Rimini och den dominikanska logiken.
Familjen började se sig om efter en annan sysselsättning för
Carlo. Till en början fick han följa fadern på dennes sjukbesök,
lärde sig att känna patienterna på pulsen och ställa diagnoser;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
