82 ROM Dikterna slogo an i Udine, och de litterära kännarna sade: “Bravo, Goldoni!“ Vänskapen med en kafévärds vackra dotter utsatte emellertid sonettdiktaren för sådana faror, att han hals över huvud mäåste fly ur staden. Åter stod lyckan honom bi. En viss greve Lantieri hade kallat doktor Giulio till det österrikiska Kärnthen; Carlo reste efter, och de obehagliga minnena från Udine omsmälte han längre fram till den muntra komedien “Pasquali“. Greve Lantieri hade sitt residens i den lilla staden Wippach och hörde till de rikaste magnaterna i Kärnthen. Far och son Goldoni tillbragte fyra månader i hans slott, och Carlo mådde som en pärla i guld. I stället för den kost av makaroni och risotto, som han var van vid, fick han vid den grevliga taffeln smörja kråset med fasan, rapphöns, hare och beckasin. Varje middag serverades tre olika sorts soppor, den första vid middagens början, den andra, en grönsoppa, efter första kötträtten, den tredje, havresoppa, efter fågeln. Denna diet var särskilt nyttig för matsmältningen, påstods det. Vinet var så utmärkt, att Goldoni ej glömde nämna det, då han sextio år senare skrev sina memoarer. En sorts nektar, som man kallade Fafiglioli, skilde sig från alla andra drycker och gav alltid anledning till allehanda skämt. Vad emellertid ynglingen fann tråkigt var de oupphörliga skålarna. På den kejserliga familjens namnsdagar ställdes framför varje gäst en väldig, fotshög bägare kallad glo-glo och bestående av ihåliga glaskulor av olika storlek och sinsemellan förenade medelst rör. Den underliga bägaren slöt med en mynning att dricka ur, och då man drack, uppstod ett kluckande läte i alla möjliga tonarter. Alla gästerna måste samtidigt föra den konstiga maskinen till munnen och tömma den, vilket framkallade den allra löjligaste musik. För att vila ut litet från festerna i det gästfria slottet och se sig om i det främmande landet begav sig unge Goldoni ut på resa och kom så långt som till Graz; vid hans återkomst hade fadern hunnit bota greven, och de styrde bägge kosan till Chioggia. Under vägen inträffade ännu ett äventyr. I närheten av Udine hade floden Tagliamento svämmat över; gamle Giulio röstade för att de skulle vänta i staden, tills vattnet sjunkit, men sonen satte sig under allehanda svepskäl emot det. Till sist började doktorn draga misstankar och uppfordrade Carlo att ärligt säga, varför han ej ville stanna i Udine. Ynglingen biktade