CARLO GOLDONI 83 då historien med kafévärdens dotter och talade om att han var hotad till livet. Fadern visade sig förstående som vanligt, och eftersom vattnet i Tagliamento under tiden sjunkit, fortsatte de till Venedig. ll. I Chioggia fann doktor Giulio ett brev från en släkting, signora Zavarisi i Modena, som underrättade honom om att den regerande hertigen återupplivat ett gammalt förbud för fastighetsägare i Modena att utan tillstånd bo utanför hertigdömets territorium; och ett sådant tillstånd kostade en dryg summa pengar. Som familjen Goldoni var bördig från Modena och Giulio såsom nämnt där ägde ett hus, var det ingen annan råd än att ställa sig det furstliga påbudet till efterrättelse. Modena hade ett likadant universitetet som Pavia, och det beslöts, att Carlo där skulle fullborda sina juridiska studier och söka vinna lagerkransen och en advokatsfullmakt. Sedan skulle han bosätta sig i Modena, sina förfäders stad, och om Gud ville taga sig en hustru där. | På ett fartyg kallat kurirbåt, ehuru det ingalunda gjorde sig bråttom, begav sig Carlo åstad till Modena. Fartygets ägare var en mager gammal man med bister uppsyn, lydande namnet Bastia. Passagerarna voro fjorton till antalet, och den proviant Bastia försett sig med gjorde dem trygga för att de ej skulle behöva lida svält. Skepparen var en mycket from man, och var afton tändes två lampor på däck, Bastia tillsade passagerarna att dela sig i två grupper, ställde sig själv i mitten och började läsa litanian till Guds moder och radbandet. Ena hälften av sällskapet måste upprepa “Pater noster“ efter honom, andra hälften “Ave“. Flertalet rättade sig efter föreskriften, men tre män skilde sig från de övriga, behöllo sina huvudbonader på och gjorde narr av de andäktiga. Bastia bad dem, att de åtminstone skulle uppföra sig skickligt, om de än icke ville taga del i andakten; men “kättarna“ brydde sig icke om hans förmaningar. Någon gjorde skepparen uppmärksam på att de voro judar; då förehöll dem Bastia strängt, att de mot sin religions föreskrifter hade ätit skinka, och förklarade, att han föraktade människor, som ej hade någon religion. Judarna började skratta åt denna oväntade uppläxning, de övriga resenärerna togo också