CARLO GOLDONI 85 from kvinna, stod på särskilt vänskaplig fot med franciskannunnorna, och Carlo var förtjust över denna intimitet, ty nunnorna hade vackra pensionärer. En tilltalade honom i synnerhet, en föräldralös flicka, som stod under nunnan B.’s beskydd, och enär flickan var mycket förmögen, hade inte heller signora Goldoni något emot bekantskapen. Carlo gjorde täta besök i parlatoriet, och nunnan B. lagade, att hennes myndling fick språka med honom genom gallret. För övrigt hade eleverna i klostret hittat på utvägar att meddela sig även utanför parlatoriet. Goldonis bostad låg mitt emot franciskannunnornas klocktorn. Tornfönstren voro av ogenomskinligt glas, genom vilket man dock kunde urskilja vissa tecken, tydbara för de invigda. På det sättet meddelade sig nunnorna och deras pensionärer med sina vänner ute i världen. Nunnan B. lovade unge Goldoni sin myndlings hand, och i stället för kapucinklostrets portar tycktes alltså äktenskapets öppna sig för honom. Bäst det var angåvo emellertid tecknen i tornfönstret, att en olycka skett. Nunnan B. hade ändrat beslut och utan vidare trolovat den unga, oerfarna flickan med en gammal vän, som i gengäld lovat klostret en stor skänk. Familjen Goldoni blev djupt indignerad över nunnans falskhet, men hon ursäktade sig med att hon endast avsett Carlos eget bästa; hennes myndlings gamle sjuklige man skulle säkert dö inom några år, och då skulle Carlo få den unga, rika änkan. Kort efter detta äventyr flyttade den orolige doktor Goldoni med sin hustru till Bagnacavallo, där han fick fast anställning. Knappt ditkommen insjuknade han emellertid svårt och avled vàren 1731. På Carlo kom nu ansvaret för familjen, och hans mor yrkade ivrigt på att han skulle taga doktorsgraden och slå sig ned som advokat i Venedig. Och så blev det; Carlo mottog lagerkransen i Padua, iförde sig togan, satte en väldig peruk på huvudet och öppnade advokatbyrå i Venedig. Men dagar och māàånader gingo, och ingen klient uppenbarade sig; tiden blev den unge advokaten lång, och han satte sig att skriva en tragisk operalibretto med titeln “Amalasunta“ samt en versifierad almanacka för året 1732, som jämte âåtskillig satirisk kritik av samtida seder innehöll skämtsamma förutsägelser för var dag på året, t. ex. att en viss ansedd dam i Venedig genom frisörens förvållan ej skulle komma att gå i mässan på julaftonen: In si gran giorno una gentil contessa ` Al parruchier sagrifica la messa.