86 ROM Eftersom advokatbyrån ingenting inbragte, började signora Goldoni spana efter ett rikt parti åt sonen. En fästmö var ej svår att finna, men då det kom till frågan om hemgiften, befanns det, att flickan visserligen ägde rätt till en viss summa, som republiken anslagit till brudgåva åt fattiga patricierdöttrar, men att fyra andra sökande måste avlida, innan beloppet tillföll Goldonis trolovade. Därjämte fanns det dyrbara briljanter i hennes famil;, men de tillhörde modern, så länge hon levde. Ett sådant parti var ej att tänka på, och enda hoppet om en bättre framtid såg nu Goldoni i sitt musikdrama, “Amalasunta“. Med manuskriptet på fickan reste han till Milano för att hembjuda sitt mästerverk åt teatern della Scala. Han medförde ett rekommendationsbrev till signor Bertolini, venetianska republikens ambassadör i Milano; men det båtade honom ej stort, teaterdirektionen refuserade “Amalasunta“ såsom olämplig för scenen. Den stackars författaren gick till en osteria, offrade återstoden av sin kassa på en god supé, brände manuskriptet, som varit hans sista hopp, och gick sedan och lade sig att sova. Dagen därpå begav han sig till Bertolini och berättade för honom, att “Amalasunta“ inte hade behagat den vittra areopagen. — Ge mig manuskriptet, — sade ambassadören, — jag skulle gärna vilja läsa igenom det. — Jag har bränt upp det, jag har bränt upp hela mitt kapital, allt vad jag ägde, mitt enda stöd och mitt enda hopp. Bertolini brast i skratt, tog upp Carlo i sitt hus och tilldelade honom befattningen “d’un gentiluomo di camera“. Hans âåliggande bestod i att mottaga förnämliga venetianare, som kommo på besök till Milano, samt förhandla med de milanesiska myndigheterna om republikens angelägenheter Goldoni blev diplomat och skötte sig väl; då Bertolini en tid därefter reste på ett kort besök till Venedig, uppdrog han åt honom att inrapportera allt vad som tilldrog sig, särskilt vad angick de alltmera hotande utsikterna till ett krig med konungen av Sardinien. Innan emellertid horisonten hunnit alldeles förmörkas, anlände till Milano en underlig figur, en charlatan känd under namnet Anonimo. Han härstammade från en god släkt i Busseto i hertigdömet Parma och hette Bonafede Vitali. I sitt tjugonde år disputerade han offentligt i filosofi i Parmas “studio“, och under någon tid tillhörde han jesuitorden. Trött på klosterlivet tog han värvning, och då han ledsnat även på det yrket, började han studera medicin och kirurgi i Parma. Elfter att ha avslutat