Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARLO GOLDONI 91
dessa platser. Bänkarna, som stodo i rader liksom i kyrkan,
voro hårda och obekväma, av simpelt trä. Också var det blott
kvinnor av de lägre klasserna, som höllo till godo med dem
komediaftnar, damerna ur societeten sutto i loger. Operaaftnar
åter, då logerna ej rymde hela den eleganta publiken, sågos
även patricierdamer på bänkplatserna. Som salongen låg i
mörker, härskade där stor frihet, och än friare gick det till i logerna,
som voro de förnäma familjernas privategendom. En italiensk
skriftställare, Malamani, stor kännare av XVIII seklets Venedig,
kallar logerna sannskyldiga Venustempel och anser, att större
delen av Venedigs patriciat “era concepito nel teatro“.
Självsvåldet i logerna gick så långt, att unga patricier roade sig med
att spotta på de nedanför sittande plebejernas hattar och kasta
apelsinskal på dem.
Mellan bänkraderna gingo försäljare av vatten tillsatt med
“mistra“ (anis), apelsiner, kastanjer och kakor, till logerna kommo
springpojkar från kaféerna med choklad och glass.
Några ordningsvakter funnos alls icke; på sin höjd satt
någonstädes någon av Signorians hemliga agenter, till klädseln i intet
avseende skiljande sig från övriga signorer.
Publiken uppförde sig ytterst ogenerat; högljudda
anmärkningar och kvickheter om aktörerna hälsades med allmänt skratt,
hela salongen tycktes vara en krets av bekanta, som meddelade
varandra sina intryck. Under operaföreställningarna var
stämningen mera sentimental. Sångerskor, som förtjuste genom sin
röst, hälsades med ropen: “Siestù benedetta! Benedetto el pare
che t ha fato! Ah cara! me butto zoso!“ “Gud signe dig!
Gud signe den far som fött dig! O älskling! jag kastar
mig för dina fötter!“ Skådespelarna tilläto sig också allehanda
friheter, gjorde tecken åt logerna, pratade med sufflören, snusade.
Sångerskor, dansöser, ryktbara aktörer voro omhuldade
också i det privata livet. Man inbjöd dem i hemmen, trots att
Signorian fortfarande hyllade kardinal Borromeos sats, att aktörer
äro folk, som ej ens bör begravas i vigd jord. Nicola Tiepolo,
statsinkvisitorn, uppmanade ännu 1778 aktörerna att besinna, att
de voro av Gud föraktade människor och att prästerna tolererade
dem blott av hänsyn till allmänheten, som älskade narrstreck.
Inkvisitorn hade rätt så till vida, att commedia dell’arte, som
under några århundraden varit italienska nationens ära och
stolthet, hade råkat i djupt förfall; blott genom oanständiga
kvickheter och Harlekins och hans kamraters upptåg förmådde den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
