CARLO GOLDONI 91 dessa platser. Bänkarna, som stodo i rader liksom i kyrkan, voro hårda och obekväma, av simpelt trä. Också var det blott kvinnor av de lägre klasserna, som höllo till godo med dem komediaftnar, damerna ur societeten sutto i loger. Operaaftnar åter, då logerna ej rymde hela den eleganta publiken, sågos även patricierdamer på bänkplatserna. Som salongen låg i mörker, härskade där stor frihet, och än friare gick det till i logerna, som voro de förnäma familjernas privategendom. En italiensk skriftställare, Malamani, stor kännare av XVIII seklets Venedig, kallar logerna sannskyldiga Venustempel och anser, att större delen av Venedigs patriciat “era concepito nel teatro“. Självsvåldet i logerna gick så långt, att unga patricier roade sig med att spotta på de nedanför sittande plebejernas hattar och kasta apelsinskal på dem. Mellan bänkraderna gingo försäljare av vatten tillsatt med “mistra“ (anis), apelsiner, kastanjer och kakor, till logerna kommo springpojkar från kaféerna med choklad och glass. Några ordningsvakter funnos alls icke; på sin höjd satt någonstädes någon av Signorians hemliga agenter, till klädseln i intet avseende skiljande sig från övriga signorer. Publiken uppförde sig ytterst ogenerat; högljudda anmärkningar och kvickheter om aktörerna hälsades med allmänt skratt, hela salongen tycktes vara en krets av bekanta, som meddelade varandra sina intryck. Under operaföreställningarna var stämningen mera sentimental. Sångerskor, som förtjuste genom sin röst, hälsades med ropen: “Siestù benedetta! Benedetto el pare che t ha fato! Ah cara! me butto zoso!“ “Gud signe dig! Gud signe den far som fött dig! O älskling! jag kastar mig för dina fötter!“ Skådespelarna tilläto sig också allehanda friheter, gjorde tecken åt logerna, pratade med sufflören, snusade. Sångerskor, dansöser, ryktbara aktörer voro omhuldade också i det privata livet. Man inbjöd dem i hemmen, trots att Signorian fortfarande hyllade kardinal Borromeos sats, att aktörer äro folk, som ej ens bör begravas i vigd jord. Nicola Tiepolo, statsinkvisitorn, uppmanade ännu 1778 aktörerna att besinna, att de voro av Gud föraktade människor och att prästerna tolererade dem blott av hänsyn till allmänheten, som älskade narrstreck. Inkvisitorn hade rätt så till vida, att commedia dell’arte, som under några århundraden varit italienska nationens ära och stolthet, hade råkat i djupt förfall; blott genom oanständiga kvickheter och Harlekins och hans kamraters upptåg förmådde den