92 ROM ännu draga folk. I Venedig utgjordes de främsta komedipersonagerna av Pantalone, vėnetiansk köpman, doktor eller jurist från Bologna, och hans två betjänter: Harlekin och Brighella; därtill kom så en hel rad av komparsfigurer. Kvinnor förekom det egentligen aldrig mer än två på scenen: en kokett och en mor eller äldre kvinnlig anförvant, vilket också bidrog till att commedia dell’arte icke längre förmådde spegla samhällslivet, som i XVIII seklet undergått stora förändringar. Första uppförandet av “Belisario“, den 24 november 1734, betecknar därför en märkesdag i italienska teaterns historia. Goldoni kallade sin pjäs en tragikomedi, den hade fem akter och var skriven på vers. “Mina hjältar voro människor“, säger författaren i sina memoarer, “och icke halvgudar, de hade mänskliga lidelser, och de utmärkte sig icke för fel eller dygder, som existera endast i fantasien.“ Goldoni tog alltså ett djärvt steg, ty till och med i en tragedi hōöll han sig på jorden och förde fram människor sådana man dagligen ser och möter. Och, märkvärdigt nog, “Belisario“ gjørde storartad lycka. Dramat intresserade publiken till den grad, att den ej avbröt aktörerna med anmärkningar, fullkomlig tystnad rådde i salongen, och först efter aktsluten ljödo jubelrop och applåder i oändlighet, och parterr och loger delgåvo varann sina intryck; med ett ord, författarens triumf var fullständig. Goldoni kände krafterna växa, och Imler, truppeńs direktör, bad honom att komma med mera. Carlo märkte dock snart, att hans egentliga fält ej var dramat utan komedien. Men att omskapa commedia dell’arte till en skriven komedi, som aktörerna måste lära sig utantill, var ingen lätt sak. För det första hade publiken så vant sig vid de stående teatertyperna, vid deras infall och narrstreck, att den ej kunde fatta, hur den skulle kunna ha roligt på teatern, om den ej fick se Pantalone och Brighella agera. För det andra voro aktörerna ej vana att lära sig roller utantill, och för övrigt ansågo de det förnedrande att upprepa’ andras ord. I commedia dell’arte voro de själva till stor del författare, och i publikens ögon stodo de vida högre än aktörer, som återgåvo andras ord. Stora svårigheter voro alltså förknippade med införandet av den nya komedien, och det gällde att gå försiktigt till väga. Goldoni hade ingen tanke på att med ens utẹsluta de fyra främsta scentyperna, utan beslöt att vid sidan om dem införa bifigurer tagna ur livet, subretter, vänner i huset, äventyrare, och på det sättet tvinga aktörerna att lära sig