Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 ROM
ännu draga folk. I Venedig utgjordes de främsta
komedipersonagerna av Pantalone, vėnetiansk köpman, doktor eller jurist från
Bologna, och hans två betjänter: Harlekin och Brighella; därtill
kom så en hel rad av komparsfigurer. Kvinnor förekom det
egentligen aldrig mer än två på scenen: en kokett och en mor
eller äldre kvinnlig anförvant, vilket också bidrog till att commedia
dell’arte icke längre förmådde spegla samhällslivet, som i XVIII
seklet undergått stora förändringar.
Första uppförandet av “Belisario“, den 24 november 1734,
betecknar därför en märkesdag i italienska teaterns historia.
Goldoni kallade sin pjäs en tragikomedi, den hade fem akter
och var skriven på vers. “Mina hjältar voro människor“, säger
författaren i sina memoarer, “och icke halvgudar, de hade mänskliga
lidelser, och de utmärkte sig icke för fel eller dygder, som
existera endast i fantasien.“ Goldoni tog alltså ett djärvt steg, ty
till och med i en tragedi hōöll han sig på jorden och förde fram
människor sådana man dagligen ser och möter. Och,
märkvärdigt nog, “Belisario“ gjørde storartad lycka. Dramat
intresserade publiken till den grad, att den ej avbröt aktörerna med
anmärkningar, fullkomlig tystnad rådde i salongen, och först efter
aktsluten ljödo jubelrop och applåder i oändlighet, och parterr
och loger delgåvo varann sina intryck; med ett ord, författarens
triumf var fullständig.
Goldoni kände krafterna växa, och Imler, truppeńs direktör,
bad honom att komma med mera. Carlo märkte dock snart,
att hans egentliga fält ej var dramat utan komedien. Men att
omskapa commedia dell’arte till en skriven komedi, som
aktörerna måste lära sig utantill, var ingen lätt sak. För det första
hade publiken så vant sig vid de stående teatertyperna, vid
deras infall och narrstreck, att den ej kunde fatta, hur den skulle
kunna ha roligt på teatern, om den ej fick se Pantalone och
Brighella agera. För det andra voro aktörerna ej vana att lära
sig roller utantill, och för övrigt ansågo de det förnedrande att
upprepa’ andras ord. I commedia dell’arte voro de själva till
stor del författare, och i publikens ögon stodo de vida högre än
aktörer, som återgåvo andras ord. Stora svårigheter voro alltså
förknippade med införandet av den nya komedien, och det gällde
att gå försiktigt till väga. Goldoni hade ingen tanke på att med
ens utẹsluta de fyra främsta scentyperna, utan beslöt att vid
sidan om dem införa bifigurer tagna ur livet, subretter, vänner i
huset, äventyrare, och på det sättet tvinga aktörerna att lära sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
