CARLO GOLDONI 93 skrivna roller. De förnämsta artisterna fingo fortsätta att improvisera sina samtal på scenen, och deras ära var räddad. Det oaktat blev det ej lätt att genomföra reformen; aktörerna klagade, att Goldoni förkvävde deras talang, och de tillgrepo alla möjliga intriger för att omintetgöra hans anslag. Men Goldoni beväpnade sig med tålamod och var besluten att övervinna alla hinder. Commedia dell’artes svaga sida var, att de älskande paren där alltid intogo en underordnad ställning; detta undgick ej Goldonis vakna öga, och han började skjuta älskar- och älskarinnerollerna i förgrunden och tvärtom ge Pantalone och Brighella roller av mindre vikt, lät dem spela fäder, värdshusägare, fintliga tjänare o. s. v. På det sättet vande han publiken vid nya, fängslande typer, tagna ur livet, och gav begåvade yngre aktörer tillfälle att utmärka sig. Direktör Imler gjorde så goda affärer på Goldonis komedier, att då han våren 1736 for till Genua för att gastera, tog han honom med sig dit. Vår författare började redan bli en ryktbarhet, hans stycken spelades på de mindre scenerna i nästan hela norra Italien. I fönstret. mitt emot sin balkong i Genua skymtade Carlo allt som oftast en vacker flicka. En gång bugade han sig för henne, och flickan besvarade artigt hälsningen, men drog sig genast tillbaka. Goldoni blev intresserad av sin vackra, blygsamma granne och tog reda på, att hon var dotter till notarien Agostino Connio och hette Maria Nicoletta. Han lagade, att han blev bekant med notarien, och började umgås i hans hus; flickan behagade honom alltmer, han friade och fick ja, och kort därefter, 1736, stod bröllopet. Maria Nicoletta blev Goldonis trogna ledsagarinna genom livet, hans goda ängel, och lyckades göra poeten till den grad fästad vid sig, att Carlo, trots att han ständigt hade att göra med aktriser, knappast alls gav henne anledning till svartsjuka. ‘Så vitt man kan finna av hans memoarer, var det blott en enda gång han blev mer än tillbörligt intresserad för en av skådespelerskorna, men Maria Nicoletta hade överseende med konstnären och tog ej saken tragiskt. Kort efter Goldonis ankomst till Venedig med sin unga hustru avled den därvarande genuesiske konsuln, conte Tuo, och Maria Nicolettas familj utverkade hos genuesiska regeringen, att Goldoni erhöll den lediga befattningen. Glädjen häröver blev dock ej långvarig, ty konsulatämbetet inbragte så gott som in-