94 ROM genting, och det var omöjligt att leva på det. Överhuvud var det en bekymmersam tid för Goldoni som nu följde. 1740 utbröt ånyo krig i Lombardiet, och hertigen av Modena, Francesco Ill, Frankrikes och Spaniens bundsförvant, blev överbefälhavare över de trupper, som kämpade mot Österrike. Familjen Goldoni hade som vi nämnt en fastighet i Modena och ett litet kapital i den därvarande banken, Luoghi di Monte. På grund av kriget inställde banken sina betalningar, och Goldonis inkomstkällor utsinade fullständigt. Och icke nog härmed, Carlos bror, Giovan Carlo, militär till yrket, lyckades ej erhålla något befäl under hertigen av Modena utan kom till Venedig och blev en ytterligare börda för vår konsul. Brodern inlät sig med en äventyrare, som uppgav sig värva officerare åt österrikiska armén och genom bedrägliga löften om en officersbeställning lyckades avlura Carlo 6000 lire. Denne, som ville hjälpa brodern, upplånade det för honom stora beloppet, och så snart äventyraren fått summan i sina händer, försvann han spårlöst. Carlo måste bege sig till Modena för att där på något vis anskaffa pengar. Han tog sin hustru med sig på färden, som blev ytterst äventyrlig. I sällskap med några köpmän färdades de i båt till Cattolica; där kvarlämnade de tjänare och packning och fortsatte ensamma till Pesaro, dit hertigen av Modena förlagt sitt högkvarter. Carlo hoppades nämligen utverka hertigens tillstånd till att Luoghi di Monte skulle utbetala hans innestående medel. Men vad hände! Knappt hade han anlänt till Pesaro, förrän han erfor, att österrikiska hären trängt fram till Cattolica och lagt beslag på alla hans tillhörigheter. Man rådde honom att bege sig till österrikiska högkvarteret, förespeglande honom, att när den österrikiske överbefälhavaren fick höra vem som var ägare till det konfiskerade godset, skulle han säkert återställa det till honom. Den oförskräckte Goldoni hyrde en vetturino, och med den enda skatt han ännu hade kvar, sin Maria Nicoletta, begav han sig i väg till Cattolica, österrikiska högkvarteret. Hela Pesaro häpnade över hans djärvhet, men Goldoni litade på sin lyckliga stjärna och lugnade sig med att det endast var tio mil till österrikiska lägret. Emellertid var det bitande kallt, både Carlo och hans hustru hade helt tunna kläder, och de fröso ohyggligt. De hade tillryggalagt fem mil, då Maria Nicoletta förklarade för sin man, att hon måste stiga ur ett ögonblick. Vetturinon stannade, även Carlo steg ur, och vetturinon, som suttit i oavbruten skräck