98 ROM få återvända till sin älskade fädernestad, var väl ett av skälen, varför han undertecknade kontraktet (i augusti 1746). På sex månader avvecklade Goldoni sina juridiska affärer i Pisa och återvände så till Venedig över Florens. Där fick han tillfälle att vara med om en litterär underhållning, som är ett karakteristiskt exempel på vilka barnsligheter de dåtida akademierna sysslade med. Ett vittert nöje kallat “Sibillone“ ägde just då rum i accademia degli Apatisti. Det bestod i att en “Sibillone“, en tio års gosse, tog plats på en estrad i akademien och genom lottning utsedda medlemmar av samfundet ställde frågor till honom. Gossen, som för det mesta ej alls förstod vad frågan gällde, måste besvara den med ett enda ord. Därpå reste sig någon medlem av samfundet och sökte bevisa, att Sibillones svar var fullkomligt förnuftigt och riktigt. På det samkväm Goldoni bevistade anhöll en utlänning, att gossen skulle besvara spörsmäålet, varför kvinnorna ha lättare att gråta än männen. Härpå svarade Sibillone högtidligt: “Halm“, och en av akademisterna, en abbé, reste sig och bevisade i en lång och mycket vältalig oration, att svaret “halm“ var alldeles riktigt, ty kvinnornas nerver äro spröda och sköra som halm. Abbén talade över ämnet i tre kvarts timma, hämtande sina bevis från botanik och anatomi, och Goldoni försäkrar, att han var en mästare i att tröska argument ur halmen. IV. Den fullständiga brytningen med commedia dell’arte genomförde Goldoni i komedien “La vedova scaltra“, som han uppförde första gången sommaren 1748 i Modena och därpå under karnevalen 1749 i Venedig. Publiken mottog pjäsen med jubel, och Goldoni själv tyckte, att han gjort en god början. Men oppositionen reste genast sitt huvud. Rädda att mista levebrödet började framför allt aktörerna vid de andra teatrarna att intrigera, och efter några dagar uppfördes på teatern S. Samuele en parodi på Goldonis stycke, “La scuola delle vedove“, där både författaren själv och hans komedi på ett kvickt sätt förlöjligades. Publiken applåderade livligt de lika lättfattliga som elaka anspelningarna, och det såg ut som om hela reformen skulle kvävas i löje. Men Goldoni var ej den som gav tappt;