Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Carlo Goldoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 ROM
och slutligen förvåna sig över att den otacksamma staden ej
förstår att uppskatta dem.
De andryga förlöjligar Goldoni på ett dråpligt sätt i komedien
“Il raggiratore“, där Don Eraclio påstår, att han härstammar från
kejsar Heraklius, i gamla handlingar har samlat ovederläggliga
bevis för att trettiosex städer burit namnet Eraclio och sedan
dess skriver sig “Eraclio degli Eraclidi“. Dottern, som saknar
hemgift, blir ett offer för denna anstolthet, ty fadern kan ej finna
någon värdig make åt henne, ättling som hon är av kejsar
Heraklius.
Flertalet av Goldonis komedier ha sedelärande syfte, och
stundom hembar författaren den triumfen, att hans angrepp på
föråldrade fördomar kröntes med påtaglig framgång. Några av
hans komedier och framför allt “La Bottega del caffè“ bidrogo
till att den beryktade Ridotton stängdes.
Goldoni är en utomordentlig skildrare av venetianskt liv; då
man läser t. ex. “La Bottega del caffè“ tycker man sig ha en
tavla av Guardi framför sig. Där är det bland bakgator inkilade
lilla torget, campiello, omgivet av en rakstuga, ett tvetydigt kafé,
en tredje klassens ridotto och en balettdansös’ logi, som är
samlingsplats för stadens dagdrivare, när de tröttnat på att flanera
under Markustorgets arkader. Kaféägaren, perukmakaren,
sbirrernas chef, köpmannen Eugenio, den neapolitanske adelsmannen
Marzio, en typ man ofta möter i Goldonis komedier, Leandro,
en yrkesbedragare, som utger sig för att vara greve, två
balettdansöser, Placida, Leandros hustru, som förklädd till pilgrim
följer sin man i spåren, och Vittoria, den övergivna hustrun till
spelaren Eugenio, alla dessa gestalter äro fulla av must och
karaktär, man tycker sig se och höra dem, och det hela danar
en ypperlig bild av venetianskt gatuliv under rokokon.
Ibland svänger Goldoni obarmhärtigt sitt gissel. I en av de
äldsta komedierna, “Banqueronte“, (1746) träffas Truffaldin och
Brighella. Truffaldin är Pantalones betjänt och är på väg med
ett brev från sin husbonde till en viss sångerska; Brighella är i
greve Silvios tjänst. Truffaldin är denna gång en hedersman
och klagar för sin kamrat, att han måste springa med
kärleksbrev, uträtta förnedrande uppdrag. Brighella råder honom att
bli guldsmed.
— Det är ett lönande yrke, — svarar Truffaldin, — men
alla guldsmeder stjäla och utge mässing för guld. Och det vore
ju en svår frestelse för en adelsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
