100 ROM och slutligen förvåna sig över att den otacksamma staden ej förstår att uppskatta dem. De andryga förlöjligar Goldoni på ett dråpligt sätt i komedien “Il raggiratore“, där Don Eraclio påstår, att han härstammar från kejsar Heraklius, i gamla handlingar har samlat ovederläggliga bevis för att trettiosex städer burit namnet Eraclio och sedan dess skriver sig “Eraclio degli Eraclidi“. Dottern, som saknar hemgift, blir ett offer för denna anstolthet, ty fadern kan ej finna någon värdig make åt henne, ättling som hon är av kejsar Heraklius. Flertalet av Goldonis komedier ha sedelärande syfte, och stundom hembar författaren den triumfen, att hans angrepp på föråldrade fördomar kröntes med påtaglig framgång. Några av hans komedier och framför allt “La Bottega del caffè“ bidrogo till att den beryktade Ridotton stängdes. Goldoni är en utomordentlig skildrare av venetianskt liv; då man läser t. ex. “La Bottega del caffè“ tycker man sig ha en tavla av Guardi framför sig. Där är det bland bakgator inkilade lilla torget, campiello, omgivet av en rakstuga, ett tvetydigt kafé, en tredje klassens ridotto och en balettdansös’ logi, som är samlingsplats för stadens dagdrivare, när de tröttnat på att flanera under Markustorgets arkader. Kaféägaren, perukmakaren, sbirrernas chef, köpmannen Eugenio, den neapolitanske adelsmannen Marzio, en typ man ofta möter i Goldonis komedier, Leandro, en yrkesbedragare, som utger sig för att vara greve, två balettdansöser, Placida, Leandros hustru, som förklädd till pilgrim följer sin man i spåren, och Vittoria, den övergivna hustrun till spelaren Eugenio, alla dessa gestalter äro fulla av must och karaktär, man tycker sig se och höra dem, och det hela danar en ypperlig bild av venetianskt gatuliv under rokokon. Ibland svänger Goldoni obarmhärtigt sitt gissel. I en av de äldsta komedierna, “Banqueronte“, (1746) träffas Truffaldin och Brighella. Truffaldin är Pantalones betjänt och är på väg med ett brev från sin husbonde till en viss sångerska; Brighella är i greve Silvios tjänst. Truffaldin är denna gång en hedersman och klagar för sin kamrat, att han måste springa med kärleksbrev, uträtta förnedrande uppdrag. Brighella råder honom att bli guldsmed. — Det är ett lönande yrke, — svarar Truffaldin, — men alla guldsmeder stjäla och utge mässing för guld. Och det vore ju en svår frestelse för en adelsman.