CARLO GOLDONI 101 — Om du skulle bli apotekare då? — Nej min vän, det är ändå sämre. Jag har hört sägas, att de herrarna för att förtjäna nägra lire på läkemedlen alls icke tveka att ta livet av de sjuka, vanära läkarna och bära sig åt som om de vore i komplott med dödgrävarna. - Du har verkligen präktiga grundsatser, min käre Truffat din, je jag gläder mig åt att du gör vår stad heder. Brighella anser emellertid, att någon hederlig sysselsättning ändå skall stå att finna för vännen. Han föreslår honom att bli bokhandlare. Men även detta till synes så nobla yrke väcker betänkligheter hos Truffaldin. För att öka sin förtjänst, säger han, använda bokhandlarna dåligt papper och fula typer och sälja för tjugo lire vad som är värt sex. På samma sätt är det med alla andra yrken. När allt kommer omkring, är det ändå bäst att tjänstgöra som mellanhand åt älskande pai. Det är ett lindrigt arbete, och man gör inte större skada än andra. Som Medebac betalade Goldoni dåligt, slöt vår författare 1752 ett kontrakt för åtta år (1753—61) med teatern San Luca, vars direktör utfäste sig att betala honom femtio dukater i månaden. Medebac å sin sida klagade, att Goldoni var alltför njugg på nya komedier, och författarens fiender började på kaféerna sprida det talet, att Goldoni redan var utskriven, att ingenting mer var att vänta av honom. Härpå svarade Goldoni med att till primadonnan vid Medebacs trupp överlämna en dikt, som hon vid första lämpliga tillfälle skulle föredraga från scenen. I dikten lovar Goldoni publiken, att han under årets lopp, till nästa karneval, skall skriva sexton komedier och visa, att han fortfarande har sin talang i behåll. Enligt på de venetianska scenerna vedertaget bruk skulle varje pjäs ha tre akter och vara halvannan timme. “Det blev ett fruktansvärt år för mig“, skriver Goldoni. “Signora Medebac garanterade publiken, att författaren skulle hålla sitt löfte. Att hitta på ämnen var ju ej så svårt, men det gällde att också skapa typer, som passade skådespelarna. Signora Medebac själv var visserligen en utmärkt konstnärinna men en neurastenisk dam, som oupphörligt inbillade sig, att hon var sjuk, eller fick anfall av hypokondri“. Men Goldoni fann på råd, han gav vid sådana tillfällen en särskilt tacksam roll åt någon andra rangens aktris, och avundsjukan kurerade ögonblickligt fru direktrisen. I en komedi framställde han henne själv på