R 102 ROM scenen. Signora Medebac märkte, att författaren porträtterat henne, men hon ville icke låtsa om det och spelade rollen utmärkt. Då året nalkades sitt slut, hade Goldoni verkligen uppfört femton nya komedier, men näst sista veckan före karnevalen fattades ännu en i det utlovade antalet. Författarens förråd av idéer var uttömt, och förtvivlad vandrade han av och an på Markustorget, spanande efter något uppslag. Då varseblev han under arkaden med klockan en gammal armenier, som sålde torkade frukter från österlandet, s. k. “abagigi“. Armeniern blev vår författares räddning. Denna välbekanta figur gav honom det sökta uppslaget, han stängde in sig i sin bostad och skrev den populära pjesen “I Petegolezzi“. Komedien uppfördes sista torsdagen i karnevalen, och publiken var så intresserad att få bevittna Goldonis triumf, att det betaltes höga pris för biljetterna. Stycket gjorde lycka, författarens vänner omringade honom med tårar i ögonen, lyckönskande honom till hans seger, och efter föreställningens slut bar man honom under hurrarop till Ridotton, där han förevisades för allmänheten som en triumfator. Men denna triumf stod Goldoni dyrt. Han var vid denna tid fyrtiotre år, och det visade sig, att han ej längre ostraffat kunde ödsla med sina krafter, ty han blev svårt sjuk. Därjämte gnagde honom en bitter harm mot den otacksamme teaterdirektören, som för dessa komedier, på vilka han förtjänat nästan en förmögenhet, ej gav författaren ett öre över den i kontraktet utfästa årslönen. Och icke nog därmed. 1752 utgick Goldonis kontrakt med Medebac, och författaren umgicks med planen att ge ut sina komedier i tryck; men detta motsatte sig direktören, komedierna voro skrivna för hans räkning, förklarade han, och författaren hade ej rätt att förfoga över dem. För att undvika process utgav då Goldoni komedierna i en annan stat, i Florens, med några ändringar. De första exemplaren av boken dedicerade författaren till fyra framstående personer i Venedig och blev högst förtjust, då de gengäldade honom med presenter: en guldklocka, ett schatull av guld, ett handskskrin av silver och fyra par spetsmanschetter. Goldonis rykte var numera så stort, att han oupphörligt fick brev från alla möjliga teatersällskap med anhållan om komedier. Bland annat blev han 1759 inbjuden att uppföra någon av sina komedier på Tordinoneteatern i Rom. Han efterkom uppma-