CARLO GOLDONI! 103 ningen, men blev djupt besviken. Premieraktören i sällskapet presenterade sig såsom den där spelade Pulcinella och allmänt hyllades som “la delizia di Roma“, men var blott en neapolitansk gycklare. En perukmakare och en vedhandlare spelade kvinnorollerna. Publiken var van vid deras pajaskonster, och då Goldonis komedi uppfördes för första gången, blev det ett sådant gny av missnöje, att Pulcinella måste tillkallas för att lugna känslorna. Lyckosammare var Goldoni på en annan teater. Capranica, men seende, att han nog ej skulle lyckas få någon fast sysselsättning i påvestaden, återvände han till Venedig. Där utbröt emellertid en ursinnig fejd emot honom, och i spetsen för oppositionen stod Carlo Gozzi; men om hans verksamhet skola vi tala i nāsta kapņpitel. Goldoni sökte besegra oppositionen genom komedier ur det venetianska folklivet, särskilt gondoliärers och chioggioters liv, som han var förtrolig med från ungdomen. Det var ett sunt och livskraftigt samhällslager, där ännu familjebanden höllos i helgd och där man var mäktig både glödande kärlek och fruktansvärd vendetta. Det venetianska folket utgjorde en huvudpart av teaterpubliken, och Goldoni räknade på att denna nya genre skulle bli mottagen med bifall. Han bedrog sig ej. Det första folkskådespelet, “La putta onorata“, vann oerhörd framgång. Goldoni smickrar där gondoliärerna. “Vi barcajoler“, säger en av dem, “utgöra en korporation, som ej har sin like i världen. Visserligen stå vi i allmänhetens tjänst, men vårt arbete är nobelt och smutsar ej händerna. Vi äro invigda i de venetianska familjernas intimaste hemligheter, och det finns ej exempel på, att vi förrått dem. Värt fädernesland äro vi blint hängivna, i vad stund som helst skulle vi gjuta vārt blod för det, och vi skulle ej låta skrämma oss av något i världen, om vi finge höra ett ont ord om vårt älskade Venedig.“ Goethe bevistade den 10 oktober 1786 föreställningen av ett annat av Goldonis folkskådespel, “Le baruffe chiozzote“, och ehuru åtskilligt av innehållet gick förlorat för honom, på grund av att pjäsen var avfattad på dialekt, skrev han i sin dagbok, att han “nu äntligen sett en italiensk komedi“, som troget skildrade folket med fel och förtjänster. Också ådagalade publiken en obeskrivlig förtjusning. “Skrattsalvor och jubel från början till slut.“ Goldonis folkskådespel uppgå till ett tiotal. Största framgången näst “La putta onorata“ hade “I rusteghi“. I dessa ko-