104 ROM medier var han mest sig själv, mest obunden, ty de folkliga typerna kunde han skildra utan sidohänsyn, medan han åter vid framställningen av typer ur den aristokratiska världen måste iakttaga största försiktighet och varsamhet för att ej stöta Signorian. V. Goldonis rykte överskred Italiens trånga gränser; hans komedier spelades i Tyskland och Frankrike. Man kan till och med säga, att han började bli mera uppskattad i utlandet än hemma, ty i Venedig led hans popularitet stort avbräck gènom Carlo Gozzis framträdande. Omkring 1760 umgicks man i Wien med planen att anställa honom som hovdramaturg med skyldighet att årligen leverera ett visst antal komedier och operatexter. Planen kom emellertid ej till utförande, och Goldoni blev i stället kallad till Paris att reformera den därvarande italienska teatern, som en längre tid befunnit sig på förfall. Man erbjöd honom 6,000 livres om året, och som Goldonis ekonomiska ställning till följd av den pågående fejden emot honom började bli allt sämre, antog han kallelsen och begav sig i april 1762 med hustru och brorson till Paris. Han färdades långsamt och gjorde ett uppehåll i Parma, så att han först efter tre månader anlände till Genua, sin hustrus fädernestad. På sjöresan till Frankrike hade han så när omkommit, ty fartyget gjorde haveri i Lyonska bukten. I Paris kom han genom en lycklig slump att få sin bostad i samma hus som “madama“ Riccoboni, änka efter en ryktbar italiensk aktör, som även han sökt genomföra en reform av teatern. Signora Riccoboni hade i forna dagar själv uppträtt på scenen, numera var hon bosatt i Paris och skrev romaner och noveller, som åtnjöto stor popularitet. Väl förtrogen med parisiska teaterförhäållanden blev hon Goldoni till stor nytta, gav honom upplysningar och introducerade honom i skådespelarvärlden. Han fann de italienska skådespelarna där så efterblivna, att han måste skriva en komedi “a soggetto“ åt dem att börja med, då de saknade all övning i att lära sig dialoger utantill. Den första komedi av detta slag som han uppförde i Paris, “L’amore paterno o sia la serva riconoscente“ föll ej i smaken, och den var i själva verket ett av hans svagaste stycken. Denna motgång avskräckte emellertid ej den oförtrutne italienaren,