116 ROM mögenhet, beklädde en rad olika befattningar i statens tjänst, tills han 1744 för någon tid blev skickad till ön Zante. Vid avresan satte föräldrarna sin åttaåriga dotter i nunneklostret San Daniele för att uppfostras. Emellertid dog Giovanni kort därefter, och den lilla Caterina omhändertogs på nytt av modern, som âåtervände till Venedig. Hon växte upp till en mycket vacker flicka. Abate Barbaro utgjuter sig över hennes “himmelska, kärleksstrålande öga, hennes rosiga läppar och underbart vita barm“, och Carlo Gozzi hänförs av guldglansen över Caterinas hår. Dessa behag funno inom kort en tillbedjare i Marc’Antonio Tiepolo, som också fick föra Caterina till altaret 22 mars 1755. Den vackra, livfulla, bildade och äregiriga unga kvinnan fann emellertid ej lyckan i detta äktenskap och sökte sin tröst i galanta förbindelser. Det berättas, att Tiepolo uppsnappade en rosenröd biljett, vari Andrea Tron bad henne att maskerad infinna sig till ett rendez-vous. Tiepolo hemlighöll sin upptäckt, förklädde sig till oigenkännlighet, gick till mötesplatsen och spelade älskaren, varefter han skilde sig från Caterina. Tron var en bland de mest inflytelserika styresmännen i republiken. Ovanligt begåvad, smidig, energisk och därtill förmögen blev han venetiansk ambassadör vid Wienhovet och längre fram statsprokurator, och han var så populär, att han alltmänt gick under namnet “el paron“ (padron). Caterina blev livligt intresserad av honom, trots att han var mycket äldre än hon, och beslöt att bli prokuratessa. Som det framgår av hennes brev var hon länge oviss, om hon skulle lyckas nå sitt mål, dess mer som hon efter skilsmässan från Tiepolo stod så gott som utblottad och endast hade prokuratorn att tacka för sitt uppehälle. Då och då påminde hon honom med några skygga ord om hans äktenskapslöfte, “il glorioso onore promesso“, och undertecknade ödmjukt sina brev “la sua Dolfin, la sua povera Dolfina, la sua serva“ o. s. v. Andrea, som var en man av ära, höll sitt löfte, och den 15 oktober 1772 vigdes det vad åldern beträffar omaka paret i kyrkan Madonna dell’Orto. Caterina blev en procuratessa di San Marco som få, och alltjämt vacker och tilldragande samlade hon Venedigs främsta personligheter i sin salong. Då Josef Il 1755 uppehöll sig i staden, gav hon en bal för den kejserlige gästen och utövade sitt värdinneskap med sådant behag och sådan värdighet, att hela Venedig talade därom. En av hennes hätskaste fiender, Gratarol, som vi framdeles skola lära känna, skriver att “Sua Altezza“, såsom han ironiskt kallade henne, kring sin mjuka