BRÖDERNA GOZZI 117 kanapé samlade män av alla samhällsklasser, från patriciern till köpmannen, och den stod högst i hennes gunst som bäst förstod att förtala sin nästa och smickra hennes fåfänga. En bland Caterinas beundrare var abate Barbaro, som skrev verser till henne och besjöng hennes behag på ett sätt, så att dessa erotiskt poetiska utgjutelser ej kunna återges. Den stackars abbén blev döv med tiden och undertecknade sig i sina förtroliga brev “Il sordo d’Adria“; Tron kallade honom “cavalier Trombetta“, syftande på att man måste tala till honom genom lur, Till all olycka träffade abbén i signora Trons salong tillsammans med principessa di Leonforte, en palermitanska, som engelsmannen Brydone i sin resebeskrivning kallar för Europas vackraste kvinna. Den stackars Barbaro förälskade sig i henne vid första ögonkastet och utgöt genast sina känslor i en dikt, där han förklarar, att den sköna palermitanskan skapar ett helvete i hjärtat och ett paradis för ögonen: Che ne da L’Inferno al cuor, ai occhi el paradiso. Förolämpad över vännen-poetens ostadighet, kanske också trött på den döve abbén tog Caterina sin hand ifrån honom, slutade upp att bjuda honom och svarade ej på de versifierade utgjutelser han ånyo började rikta till henne. Brytningen blev dock inte långvarig, ty abbén var en ovanligt glad och underhållande sällskapsmänniska. För att öka hans magra inkomster skaffade honom signora Tron anställning som granskare av manuskript och flygskrifter, vilket inbragte honom tio dukater i månaden. Av ett ömmare slag var nog ursprungligen också vänskapen mellan Caterina och Gasparo Gozzi. Visserligen kallade prokuratessan honom “fader“, men faderskapet förefaller en smula underligt, när man ser poeten titulera henne “sin skyddsängel“, utbreda sig över hennes “vackra hy och ljusa lockar“ och teckna sig “hennes allra tillgivnaste och tacksammaste tjänare och fader. Amen.“ Ännu på äldre dagar glömde ej prokuratessan sin ungdoms känslor, hon förblev en trofast beskyddarinna för Gasparos familj och trädde alltid hjälpande emellan, när nöden var som störst. Sannolikt hade han henne att tacka för befattningen som korrekturläsare vid Paduas universitet. Caterina ville till och med förskaffa honom någon sorts diplomatisk post i Wien, men den bortkomne poeten ryggade tillbaka för ansvaret och förklarade för sin beskyddarinna, att han hittills sysslat blott med