118 ROM böcker och broschyrer och inte kunde föreställa sig, hur han skulle ta sig ut inför ministrar; han betvivlade också, att han skulle kunna lägga sina ord riktigt och börja ett helt och hållet nytt levnadssätt. För övrigt bad han väninnan, att hon skulle tänka sig honom friserad och iförd sammetsrock och silkesstrumpor — kunde hon hålla sig för skratt? Familjen Gozzis skyddsängel tyckte inte om Partenide och förargades över hennes ekonomiska oförstånd. En gång tog hon också illa vid sig över några verser, som skaldinnan publicerat, och i ett mycket skarpt brev tillrådde hon henne att börja bli förnuftig och tänka på sin ålder, anbefalla sig själv och sin fattiga familj åt Gud och inte lägga sig i allt möjligt som ej angick henne; i annat fall skulle prokuratessan lämna hela familjen Gozzi åt dess öde och inte så mycket som nämna dess namn vidare. Partenide tystnade, och prokuratessan fortsatte att taga sig an Gasparo, hans barn och mågar. Gasparo hade nämligen haft turen att få tre döttrar bortgifta, men tyckte synd om sina mågar. “O mina stackars mågar“, skrev han, “äktenskapet kommer att ruinera dem, helst de om några år väl sitta med en hel härskara av barn. Gud förbarme sig över dem, den gozziska fruktsamheten kommer att spela dem ett vackert spratt. Jag vet, vad jag säger.“ Han förvånade sig över att en av hans systrar, en nunna, ej skaffat några avkomlingar till världen. Lyckligast var Gasparo, då han ibland fick tillfälle att flykta från Venedig ut på landet, till Vicinale, samla några gamla vänner hos sig och jaga hare. Då âåterfick han sitt glada lynne, och bänkad framför en “fiascone“ på något värdshus, narrade han hela sällskapet att skratta genom sina infall. I ett muntert brev inbjöd han en gång vännen Seghezzi på besök en vår. “Far i barchetta till Fosetta“, skrev han, “tag sedan Gud i hågen och överlämna dig åt en vetturino, som när du kommer till Motta antvardar dig åt en annan kollega. På två timmar är du så framme vid min lilla villa. Vägen är en smula besvärlig, och för dig, som är van vid det stolta Brenta, där man ser palats vid vart steg, kommer det att te sig litet underligt med de bofälliga kojorna, de långa raderna av träd och trakter, där det inte finns ett enda hus eller en enda kristen själ. Du kan fördriva tiden med att slumra litet ibland eller lyssna till bjällrornas pingel. Men då du närmar dig min boning, kommer ett dussin näktergalar, dolda i snåren, att Kälsa dig så vackert, att du aldrig