Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 ROM
böcker och broschyrer och inte kunde föreställa sig, hur han
skulle ta sig ut inför ministrar; han betvivlade också, att han
skulle kunna lägga sina ord riktigt och börja ett helt och hållet
nytt levnadssätt. För övrigt bad han väninnan, att hon skulle
tänka sig honom friserad och iförd sammetsrock och
silkesstrumpor — kunde hon hålla sig för skratt?
Familjen Gozzis skyddsängel tyckte inte om Partenide och
förargades över hennes ekonomiska oförstånd. En gång tog hon
också illa vid sig över några verser, som skaldinnan publicerat,
och i ett mycket skarpt brev tillrådde hon henne att börja bli
förnuftig och tänka på sin ålder, anbefalla sig själv och sin
fattiga familj åt Gud och inte lägga sig i allt möjligt som ej
angick henne; i annat fall skulle prokuratessan lämna hela
familjen Gozzi åt dess öde och inte så mycket som nämna dess
namn vidare.
Partenide tystnade, och prokuratessan fortsatte att taga sig
an Gasparo, hans barn och mågar. Gasparo hade nämligen haft
turen att få tre döttrar bortgifta, men tyckte synd om sina mågar.
“O mina stackars mågar“, skrev han, “äktenskapet kommer att
ruinera dem, helst de om några år väl sitta med en hel härskara
av barn. Gud förbarme sig över dem, den gozziska fruktsamheten
kommer att spela dem ett vackert spratt. Jag vet, vad jag säger.“
Han förvånade sig över att en av hans systrar, en nunna, ej
skaffat några avkomlingar till världen.
Lyckligast var Gasparo, då han ibland fick tillfälle att flykta
från Venedig ut på landet, till Vicinale, samla några gamla vänner
hos sig och jaga hare. Då âåterfick han sitt glada lynne, och
bänkad framför en “fiascone“ på något värdshus, narrade han
hela sällskapet att skratta genom sina infall. I ett muntert brev
inbjöd han en gång vännen Seghezzi på besök en vår. “Far i
barchetta till Fosetta“, skrev han, “tag sedan Gud i hågen och
överlämna dig åt en vetturino, som när du kommer till Motta
antvardar dig åt en annan kollega. På två timmar är du så
framme vid min lilla villa. Vägen är en smula besvärlig, och
för dig, som är van vid det stolta Brenta, där man ser palats
vid vart steg, kommer det att te sig litet underligt med de
bofälliga kojorna, de långa raderna av träd och trakter, där det
inte finns ett enda hus eller en enda kristen själ. Du kan
fördriva tiden med att slumra litet ibland eller lyssna till bjällrornas
pingel. Men då du närmar dig min boning, kommer ett dussin
näktergalar, dolda i snåren, att Kälsa dig så vackert, att du aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
