BRÖDERNA GOZZI ` 123 bjöd hela sin talang för att från det älskade Venedig avvända den västerländska pestsmittan. Han ondgjorde sig över uttrycket “pregiudizio“, som nyhetsmakarna tillämpade på alla hävdvunna religiösa och moraliska grundsatser, han persifflerade fjóllorna, som sysslade blott med parismod, kärleksintriger och kortspel och tävlade i galna nycker. Männen, sade Carlo, hade mist all makt i huset, de hade inte mod att protestera ens dà deras heder skändades, deras egendom förslösades och alla familjeband upplöstes. För det magiska ordet “pregiudizio“ föll all moral till föga. Carlo förklarade krig mot alla, som smittade av de nya idéerna ville införa några som helst reformer vare sig i litteratur och scenkonst eller seder och bruk. Denna krigiska ande införde han också i accademia granellesca, som efter håns föredöme började bekämpa nyhetsmakarna. Under XVIII seklet blev det ett slags mod bland en del skriftställare 1 Italien att nedsätta sin egen nationallitteratur. Så påstod t. ex. Giuseppi Baretti, en tidningsskrivare, som rest mycket och vistats en längre tid i England, att Boccaccio blivit italienska vitterhetens fördärv, och även Petrarca, Tasso, Macchiavelli, Pulci och Berni underkände han. Den störste italienske skalden var i hans tanke Metastasio. Samma ståndpunkt intog ex-jesuiten Saverio Bettinelli från Mantua (1718—1808), arkadier och anhängare av Voltaire, som angrep Dante (Lettere dieci di Virgilio agli Arcadi, 1756) och förlöjligade Petrarca och Boccaccio och deras filosofiska riktning. I sitt svärmeri för de moderna frihetsidéerna och den religiösa toleransen stod han helt och hållet oförstående inför en äldre tids åskådningar och häcklade den italienska litteraturens stora mästare, emedan det teologiska elementet eller vad han kallade medeltida vidskepelse intog ett så förhärskande rum i deras skrifter. I hela Dante fann han på sin höjd några rader värda att gå till eftervärlden. Mot dessa kritici uppträdde Gasparo Gozzi i en särdeles välskriven uppsats “Difesa di Dante“ (1758); hans försvar av den store diktaren hör till det bästa som är skrivet i ämnet, vilket ju vill säga mycket. Den nya riktningens målsmän kämpade icke blott i dikter och litterära avhandlingar utan bemäktigade sig även teatern i Venedig. Goldoni och abate Chiari voro enligt Carlo Gozzis uppfattning de farligaste bland revolutionärerna. Mot dem måste det öppnas strid, och anförare blev Carlo, troget bistådd av de andra medlemmarna i accademia granellesca. Carlo, den största