Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 ROM
talangen ibland dem, vässade sin penna och utgav 1756 en satir
i kalenderform under titeln “Tartana degl’ influssi per l’anno
bisestile 1756“, där han efter mönster av Pulci och den ryktbare
perukmakaren-poeten Burchiello i terciner och oktaver angrep
Goldoni och Chiari. Carlos verser voro dock egentligen icke
någon kritik av de i Venedig så omtyckta dramaturgernas
komedier utan en samling elaka, ofta tarvliga utfall emot dem. Gozzi
sköt emellertid över mäålet i sin ilska, och hans kalender
gjorde ej det intryck författaren hoppats. Bittert förklarar han,
att Goldonis och Chiaris komedier ligga på borden i damernas
boudoarer och på allvarliga venetianska köpmäns pulpeter, och,
vad som är sorgligare ändå, att man finner dem i kloster och
skolor som mönster för nobel litteratur.
Goldoni blev ej svaret skyldig på “Tartana degl’ influssi“.
Han offentliggjorde ett dussin terciner, i vilka han for ut mot
antagonisten lika hänsynslöst och grovt som denne; han kallar
Gozzi en oläsbar koleriker, som oförmögen att komma med skäl
skäller som en hund på månen:
Chi non prova l’assunto e l’argumento
Fa come il cane abbaia alla luna.
Hela Venedig delade sig i två läger, Carlo Gozzis och
Goldonis, i “de gamla“ och “de unga“, och den litterära fejden
varade från 1757 till 1761. Gasparo Gozzi höll sig undan, ty han
delade ej broderns lidelsefulla hat mot Goldoni, skattade tvärtom
hans dramatiska talang högt.
Carlo åter endast grubblade över hur han skulle kunna
undergräva den hatade komediförfattarens popularitet och mota bort
hans pjäser från de venetianska teatrarna. Till sist beslöt han
sig för ett djärvt vågstycke; han ville på scenen visa, att
Goldonis komedier hade endast publikens förskämda smak att tacka
för sin framgång och att ingenting var lättare än att ersätta dem
med andra sceniska verk, som skulle bli lika eller kanske mer
applåderade än den överskattade dramaturgens. Publiken kunde
man roa om så vore med barnsagor. För att bevisa detta tog
han sig för att dramatisera sagor, tagna dels ur den österländska
“Tusen och en natt“, dels ur de neapolitanska sagosamlingarna
“Lo cunto de li cunte“ och “Posileipaty“. Som han höll på den
gamla commedia dell’arte och inte kunde förlåta Goldoni, att
denne ville överlämna de hedervärda typerna Truffaldino och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
