124 ROM talangen ibland dem, vässade sin penna och utgav 1756 en satir i kalenderform under titeln “Tartana degl’ influssi per l’anno bisestile 1756“, där han efter mönster av Pulci och den ryktbare perukmakaren-poeten Burchiello i terciner och oktaver angrep Goldoni och Chiari. Carlos verser voro dock egentligen icke någon kritik av de i Venedig så omtyckta dramaturgernas komedier utan en samling elaka, ofta tarvliga utfall emot dem. Gozzi sköt emellertid över mäålet i sin ilska, och hans kalender gjorde ej det intryck författaren hoppats. Bittert förklarar han, att Goldonis och Chiaris komedier ligga på borden i damernas boudoarer och på allvarliga venetianska köpmäns pulpeter, och, vad som är sorgligare ändå, att man finner dem i kloster och skolor som mönster för nobel litteratur. Goldoni blev ej svaret skyldig på “Tartana degl’ influssi“. Han offentliggjorde ett dussin terciner, i vilka han for ut mot antagonisten lika hänsynslöst och grovt som denne; han kallar Gozzi en oläsbar koleriker, som oförmögen att komma med skäl skäller som en hund på månen: Chi non prova l’assunto e l’argumento Fa come il cane abbaia alla luna. Hela Venedig delade sig i två läger, Carlo Gozzis och Goldonis, i “de gamla“ och “de unga“, och den litterära fejden varade från 1757 till 1761. Gasparo Gozzi höll sig undan, ty han delade ej broderns lidelsefulla hat mot Goldoni, skattade tvärtom hans dramatiska talang högt. Carlo åter endast grubblade över hur han skulle kunna undergräva den hatade komediförfattarens popularitet och mota bort hans pjäser från de venetianska teatrarna. Till sist beslöt han sig för ett djärvt vågstycke; han ville på scenen visa, att Goldonis komedier hade endast publikens förskämda smak att tacka för sin framgång och att ingenting var lättare än att ersätta dem med andra sceniska verk, som skulle bli lika eller kanske mer applåderade än den överskattade dramaturgens. Publiken kunde man roa om så vore med barnsagor. För att bevisa detta tog han sig för att dramatisera sagor, tagna dels ur den österländska “Tusen och en natt“, dels ur de neapolitanska sagosamlingarna “Lo cunto de li cunte“ och “Posileipaty“. Som han höll på den gamla commedia dell’arte och inte kunde förlåta Goldoni, att denne ville överlämna de hedervärda typerna Truffaldino och