126 ROM Efter uppförandet av “Korpen“ förevitade man Gozzi, att det förekom för många underverk och osannolikheter i hans sagor. Inom kort framträdde han då med ett fjärde sagodrama, “Turandot“, där magien ej spelar någon roll men vars poetiska fägring ovillkorligt måste fängsla. Pantalone, Tartaglia, Brighella och Truffaldino uppträda där visserligen som kinesiske kejsarens ministrar men i övrigt faller allt inom sannolikhetens område. Med sina sagor erövrade Gozzi den venetianska publiken; föreställningarna rönte stor framgång, åtminstone till någon tid utträngde de Goldoni, och Chiari kan man säga de dräpte. Goldoni lämnade 1762 det otacksamma, efterblivna Venedig och begav sig till Paris. Abate Chiari övergav författaryrket, då han såg, att teaterdirektörerna icke ville uppföra hans pjäser, och bosatte sig på landet, i trakten av Brescia. Carlo Gozzi triumferade och fortsatte att skriva, och bland de sagodramer, han ytterligare uppförde, var kanske “L’Augelin belvedere“ den vackraste. Där uppträdde han, då han nu inte längre behövde bekämpa Goldoni, emot de franska encyklopedisterna, som undergrävde den gamla patriarkaliska samhällsordningen. I denna saga hopade Gozzi mera fantastiska element än i något av sina föregående stycken. Konungen av Monterotondo, Tartaglia, är vansinnigt förälskad i Barberina och vill taga henne till gemål. Men drottningen-modern är mot partiet och sätter som villkor, att den blivande sonhustrun i hemgift skall medföra “ett sjungande äpple“, “ett dansande vatten“ och en “grön fågel“. Barberina lyckas finna en grön fågel, men den muntre sångaren uppenbarar för henne, att hon ej kan äkta Tartaglia, ty hon är hans dotter; i stället förvandlar han sig själv till en vacker ung furste och tager prinsessan till gemål. Det är en äkta saga, äpplet sjunger och vattnet dansar, de döda stiga upp ur sina gravar, marmorstoder vandra omkring som levande människor, och tusen andra underbara saker inträffa. Truffaldino, en korvmakare, personifierar förnuftet, som reser sig mot tron, och Barberina och prins Rienzo bli offer för de nya filosofiska idéerna. Deras livs olycka är, att de tro på herrar Rousseaus, Helvétius och Voltaires fördärvliga läror, upphöja egoismen och otacksamheten till principer och förhåna varje ädel känsla. Emellertid förmådde inte Carlo Gozzi själv motstå tidens mäktiga strömningar utan blev en åtminstone partiell anhängare av Rousseaus och Voltaires förhånade läror. Medan ännu hans