130 ROM Carlo hämtade sin kännedom om kvinnan blott ur spanska romaner. Inom kort bevisade han honom också, att han hade rätt. Den unga änkan, som i två år suttit som sjuksyster hos sin man, längtade efter förströelser och nöjen. Detta förstod inte Carlo, han ville, att hon skulle fortsätta sitt klosterliv, och blev helt oangenämt överraskad, då hon en dag, som vanligt genom fönstret, meddelade honom, att hon hade en loge i San Lucateatern för kvällen, och bjöd honom välkommen dit med den där vännen han hade hos sig; hon å sin sida skulle taga en av sina kvinnliga bekanta med sig. På utsatt timme infunno sig damerna i masker, och innan Gozzi visste ordet av, kastade sig hans kamrat “som en hök“ över den unga änkan och lämnade åt honom hennes följeslagerska, en ung men alltför fyllig blondin. På teatern lyssnade blondinen uppmärksamt till komedien, vännen àter viskade oavbrutet i änkans öra, och Carlo bleknade och rodnade av svartsjuk harm. Efter komediens slut gingo de bägge paren till osterian “Della Luna“ för att supera. Vännen sällskapade alltjämt med änkan, och Gozzi måste vare sig han ville eller ej underhålla den feta blondinen. Innan supén kommit på bordet, gick redan vännen arm i arm med änkan i salen, och det svartnade för ögonen på Gozzi. Blondinen teg av brist på samtalsämnen, Gozzi teg av förtvivlan. Slutligen försvunno vännen och änkan in i ett angränsande, mörkt rum, där det stod en gammal halt kanapé, och Gozzi höll på att förgås av oro och nervspänning. Efter en kvart kom paret tillbaka in i matsalen, men änkans toalett visade, att det inträffat “un terribile avvenimento“. Signoran ville taga plats bredvid Carlo, men han stötte henne brutalt ifrån sig. Till all lycka kom värden i detsamma in med maten; man började tala om teatern, vännen åt med god aptit, signoran läppjade med darrande hand på sitt vin, och Carlo sväljde några bitar kotlett, som smakade honom som “arsenik“. Vännen reste nästa morgon och förklarade vid avskedet för Gozzi, att han var bättre filosof än denne. Änkan försökte sedan försona sig med Carlo, beveka honom genom tårar och bleka drag; men hans hjärta var alltför djupt sårat för att han skulle kunnat återvända till henne. Några månader därefter erhöll Gozzi underrättelse ifrån henne, att hon skulle gifta sig med en rik köpman. Han mötte henne sedan ibland på gatan och antecknade vemodigt i sin dagbok, att hon alltjämt var vacker.