BRÖDERNA GOZZI 131 En annan olycklig kärlek vållade Carlo ett än djupare hjärtesår och många bekymmer och obehag. Då Gozzi började bekämpa Goldoni på scenen, trädde han i förbindelse med teaterdirektören Antonio Sacchi, som efter den rysliga jordbävningen återvänt från Lissabon till Venedig och hyrt teatern San Samuele. Sacchi var på den tiden den främste skådespelaren inte blott i Italien utan kanske i hela Europa; i commedia dell’arte spelade han Truffaldinos roll. Truppen var direktören värdig. Gozzi berömmer ìi sina memoarer artisternas endräkt, ordning, disciplin och goda moral. Skådespelarna bildade som en familj, och aktriserna hade ej lov att taga emot presenter av sina beundrare, vilket längre fram tycks ha kommit Gozzi väl till pass, ty han hade det felet att vara mycket snàål. Under karnevalen 1761 uppförde Carlo på San Samuele sitt sagospel “Amore delle tre melaranze“, som han kallade “Stravaganza scenica“. Pjäsen gjorde stor lycka, den måste ges gång på gång. Mellan Carlo och skådespelarna uppstod varm vänskap, han blev deras rådgivare, medlade i tvisterna mellan direktör och sujetter, tjänstgjorde som vittne vid aktörernas bröllop och stod fadder, när truppen förökades med någon telning. Hela dagen tillbragte han i deras sällskap, gick med dem till Ridotton, på middagar och maskerader. Dessa idealiska förhållanden varade till 1771. Detta olyckliga àr fann man sig i behov av en ny skådespelerska. På Gozzis ivriga inrådan engagerade Sacchi, halvt mot sin vilja, den unga Teodora Ricci från Genua, gift med en tämligen medelmåttig aktör. Teodora var av ett lidelsfullt temperament och. mycket ärelysten, vid minsta motgång grät hon, fick feber, önskade ve och förbannelse över Sacchi och hela Venedig, och Gozzis sceniska råd ville hon just inte lyssna till. Småningom lärde sig Carlo komma bättre underfund med henne och skrev ett drama, “Principessa filosofa“, med en för henne särskilt lämpad roll, i vilken hon också gjorde stor lycka. Det blev en fullständig triumf, hela Venedig talade inte om annat än Riccis talang och skönhet, och Gozzi var överlycklig. Han blev hennes lärare och ledare, och snart hade han förälskat sig i den unga aktrisen, kanske utan att han själv var medveten därom. Men Gozzi var vid den tiden femtio år, och därjämte snål och alltför filosofisk lämpade han sig inte till beskyddare för en ung aktris. Han förmenade, att de litterära råden och den platoniska vänskapen skulle kunna helt tillfredsställa henne, drömde om att göra henne