Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Bröderna Gozzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 ROM
till ett mönster av dygd och var lycklig, då han kunde införa
den unga artisten i något venetianskt patricierhus. Teodora Ricci
hade emellertid helt andra drömmar, hon trådde efter vackra
toaletter, dyrbara smycken och engagemang i Paris, ty till
Frankrike stod på den tiden alla italienska skådespelerskors längtan.
Nu hände sig, att vår konstnärinna råkade få en ivrig beundrare
i Pietro Antonio Gratarol, sekreterare i senaten och designerad
till venetianskt sändebud i Turin. Gratarol var ännu ung, såg
bra ut och gällde för att vara en stor kvinnotjusare. Han klädde
sig elegant, ibland nästan alltför originellt, uppträdde på teatern i
något slags sällsynt pälsverk och hade med sig konfekt, kanderad
frukt, “diavoloni napolitani“ och allehanda andra sötsaker åt sina
dambekanta. I artistvärlden trivdes han bäst, men uppvaktade
även sådana inflytelserika damer som signora Tron, och ehuru
prokuratessan vid denna tid hunnit till en mycket mogen ålder,
mottog hon dock gärna männens hyllning, särskilt sådana mäns
som Gratarol.
Teodora började försumma Gozzi, och den åldrade
tillbedjaren, som förr brukat träffa henne flere gånger om dagen,
såg sig utträngd av Gratarol och led alla svartsjukans kval.
Nu föll det sig så, att Carlo vid denna tid verkställde en
bearbetning av en spansk komedi för Sacchis trupp. En av
huvudpersonerna i pjäsen, som han kallade “Le droghe d’amore“,
var don Adone, en ung kvinnotjusare, som företedde stora
likheter med Gratarol. Sacchi, som visste om förhållandet mellan
Gratarol och Teodora, tycks ha övertalat komikern Vitalba att
uppträda i pjäsen maskerad som senatsekreteraren. Direktören
hoppades på en lysande recett, då publiken fick veta, att Gratarol
skulle figurera på scenen. Framgången blev i själva verket
storartad. Vitalba var senatsekreteraren upp i dagen, var friserad
som han, hade likadana kläder, samma mönster på spetskråset,
och, inte nog därmed, han härmade på ett utomordentligt sätt
hans rörelser, hans sätt att gå “all’inglese“, hans närsynta plirande.
Publiken skrattade, jublade, applåderade aktören, och den stackars
Gratarol, som intet ont anande infunnit sig i en loge i sällskap
med någon venetiansk skönhet, försvann i hast från teatern, och
dagen därpå tog han de mest energiska mått och steg för att det
olycksaliga stycket skulle försvinna från repertoaren. Allra först
vände han sig till regeringen och anhöll, att den skulle förbjuda
uppförandet av den mot honom förnärmliga pjäsen; men censuren
svarade, att den givit sitt tillstånd till uppförandet av “Le droghe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
