132 ROM till ett mönster av dygd och var lycklig, då han kunde införa den unga artisten i något venetianskt patricierhus. Teodora Ricci hade emellertid helt andra drömmar, hon trådde efter vackra toaletter, dyrbara smycken och engagemang i Paris, ty till Frankrike stod på den tiden alla italienska skådespelerskors längtan. Nu hände sig, att vår konstnärinna råkade få en ivrig beundrare i Pietro Antonio Gratarol, sekreterare i senaten och designerad till venetianskt sändebud i Turin. Gratarol var ännu ung, såg bra ut och gällde för att vara en stor kvinnotjusare. Han klädde sig elegant, ibland nästan alltför originellt, uppträdde på teatern i något slags sällsynt pälsverk och hade med sig konfekt, kanderad frukt, “diavoloni napolitani“ och allehanda andra sötsaker åt sina dambekanta. I artistvärlden trivdes han bäst, men uppvaktade även sådana inflytelserika damer som signora Tron, och ehuru prokuratessan vid denna tid hunnit till en mycket mogen ålder, mottog hon dock gärna männens hyllning, särskilt sådana mäns som Gratarol. Teodora började försumma Gozzi, och den åldrade tillbedjaren, som förr brukat träffa henne flere gånger om dagen, såg sig utträngd av Gratarol och led alla svartsjukans kval. Nu föll det sig så, att Carlo vid denna tid verkställde en bearbetning av en spansk komedi för Sacchis trupp. En av huvudpersonerna i pjäsen, som han kallade “Le droghe d’amore“, var don Adone, en ung kvinnotjusare, som företedde stora likheter med Gratarol. Sacchi, som visste om förhållandet mellan Gratarol och Teodora, tycks ha övertalat komikern Vitalba att uppträda i pjäsen maskerad som senatsekreteraren. Direktören hoppades på en lysande recett, då publiken fick veta, att Gratarol skulle figurera på scenen. Framgången blev i själva verket storartad. Vitalba var senatsekreteraren upp i dagen, var friserad som han, hade likadana kläder, samma mönster på spetskråset, och, inte nog därmed, han härmade på ett utomordentligt sätt hans rörelser, hans sätt att gå “all’inglese“, hans närsynta plirande. Publiken skrattade, jublade, applåderade aktören, och den stackars Gratarol, som intet ont anande infunnit sig i en loge i sällskap med någon venetiansk skönhet, försvann i hast från teatern, och dagen därpå tog han de mest energiska mått och steg för att det olycksaliga stycket skulle försvinna från repertoaren. Allra först vände han sig till regeringen och anhöll, att den skulle förbjuda uppförandet av den mot honom förnärmliga pjäsen; men censuren svarade, att den givit sitt tillstånd till uppförandet av “Le droghe