140 ROM cesco Capacelli, och sin teater kalladé han “dei Ravvivati“, vilket elaka tungor snart ändrade till “dei Rovinati“. Företaget avlöpte i själva verket olyckligt, ty Francescos kompanjon, grevinnan Maria, var ej nöjd med sin cavaliere servente, och parets kärlek svalnade betydligt under vinterns lopp. Vilka orsakerna voro veta vi ej. Francesco tog sig i alla händelser djupare av schismen än grevinnan. Inte nog härmed blev den stackars Albergati överöst med satirer och smädedikter, man förebrådde honom, att han fläckade den vördnadsvärda senatorstogan, han blev kallad en libertin, ja en kättare, revolutionär och demagog. På en och samma gång förlorade Albergati sin väninna och måste smälta det giftigaste förtal, och till råga på allt övergav honom hans bäste vän, abatino Taruffi, som varit hans mentor från ungdomen. Taruffi blev sekreterare hos den påvlige nuntien Visconti i Varschau och måste bege sig dit. Han lämnade fädernestaden Bologna med blödande hjärta, ty han älskade en vacker kvinna, anförtrodde han i ett brev av den 3 juni sin vän abatino Cesarotti och han var utom sig av förtvivlan över att nödgas för alltid skiljas från denna tjusande varelse. Han tycks dock snart ha tröstat sig i Varschau, ty “abbé Tarufinski“, som man där kallade honom, började inom kort skriva madrigaler till Varschaudamerna. Taruffi var en ovanligt bildad man och utrustad med rika sällskapstalanger. Han beklädde länge befattningen som nuntien Viscontis sekreterare, och det torde ha varit överansträngning i tjänsten som i förtid bröt hans hälsa och lade honom på dödsbädden. Nuntiens fiender visste, att han för sina politiska framgångar i Varschau och Wien hade att tacka uteslutande Taruffis goda råd, och de sökte därför genom erbjudanden om förmånliga befattningar locka denne ifrån nuntien. Visconti förstod endast att representera, allt arbete utförde Taruffi; hans rapporter till Rom voro verkliga mönster för diplomatiska skrivelser. Under konklaven, varur Pius VII Braschi utgick som påve, arbetade Taruffi ivrigt för Viscontis val. Visconti var en trångsinnad och fanatisk natur. En litteratör lämnade honom en gång till genomläsning en roman skriven efter de grekiska äventyrsromanernas mönster. Nuntien läste boken och var mycket nöjd med den, men anmärkte, att nog inte alla de skildrade äventyren läto sig bestyrkas. — Det behövs inte heller, — svarade litteratören, — det är ju fiktioner.