Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 141
— Vad för slag? Fiktioner? Då är det ju lögn, och lögn
är synd, — och nuntien slängde boken i golvet.
Albergati kände sig allt olyckligare i Bologna; både modern
och allmänheten gjorde sitt bästa att förbittra hans dagar, och
därtill kom kärlekssorgen. Han beslöt därför att vända
fädernestaden ryggen, och som han inte älskade långa resor, begav han
sig tills vidare till Verona, känt för sitt glada societetsliv. Sin
hjärtesorg utgöt han, såsom den tidens litteratörer brukade, i ett
drama, som han gav titeln “L’Amor finto e l’Amor vero“ och
tillägnade Goldoni. Det var hans första originalpjäs. Den
överflödar av satiriska anspelningar, som numera inte alla äro
begripliga. Men poeten var inte nöjd med versifierad hämnd, han
ville låta Bolognaaristokratien märka, att han kunde reda sig den
förutan och på egen hand skaffa sig en ställning i världen. Han
skrev och bad Taruffi, att denne skulle utverka någon hovtitel
àt honom av polske konungen. Taruffi stod just i begrepp att
med sin nuntie fara på en längre tids besök till Wien, och han
överlämnade uppdraget å monsignor Gaetano Ghigiotti, som
vistats längre i Varschau än han, blivit konungens
handsekreterare, geheimeråd och kanik i Warmia. Genom förenade
bemödanden lyckades de bägge abatini uppnå, att konungen den 27
april 1767 utnämnde vår bolognesiske senator till kammarherre.
Men därmed var Albergati inte nöjd; han önskade någon större
utmärkelse och vände sig ånyo till vännen Taruffi och anhöll,
att denne med Ghigiottis hjälp skulle utverka någon än högre
värdighet åt honom av konungen. Taruffi tyckte inte om denna
markisens enträgenhet; som hans f. d. mentor tog han bladet
från munnen och sade ifrån, att det inte var så lätt att driva
sina önskningar igenom vid Stanislaus Augusts hov som
Albergati tycktes tro; han själv och Ghigiotti hade verkligén gjort allt
vad de någonsin kunde. Den senare var för övrigt én hovman,
som måste skrida fram försiktigt för att inte förlora balansen.
Hans stora inflytande hade förskaffat honom en hel här av
förbittrade fiender, som blott lurade på tillfälle att sätta krokben för
honom, och trots konungens fasta och rättrådiga karaktär var det
nog troligt, att han skulle falla offer för sina fienders hat och
lömska anslag. För övrigt rådde han Albergati att skicka några
presenter till Varschau, ty för gåvor voro inte blott människor
utan också gudar känsliga.
Albergati behjärtade rådet, han förvärvade sig en vacker
“Leda“ av Giovanni Bettina Cignaroli, Veronas mest berömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
