FRANCESCO ALBERGATI 141 — Vad för slag? Fiktioner? Då är det ju lögn, och lögn är synd, — och nuntien slängde boken i golvet. Albergati kände sig allt olyckligare i Bologna; både modern och allmänheten gjorde sitt bästa att förbittra hans dagar, och därtill kom kärlekssorgen. Han beslöt därför att vända fädernestaden ryggen, och som han inte älskade långa resor, begav han sig tills vidare till Verona, känt för sitt glada societetsliv. Sin hjärtesorg utgöt han, såsom den tidens litteratörer brukade, i ett drama, som han gav titeln “L’Amor finto e l’Amor vero“ och tillägnade Goldoni. Det var hans första originalpjäs. Den överflödar av satiriska anspelningar, som numera inte alla äro begripliga. Men poeten var inte nöjd med versifierad hämnd, han ville låta Bolognaaristokratien märka, att han kunde reda sig den förutan och på egen hand skaffa sig en ställning i världen. Han skrev och bad Taruffi, att denne skulle utverka någon hovtitel àt honom av polske konungen. Taruffi stod just i begrepp att med sin nuntie fara på en längre tids besök till Wien, och han överlämnade uppdraget å monsignor Gaetano Ghigiotti, som vistats längre i Varschau än han, blivit konungens handsekreterare, geheimeråd och kanik i Warmia. Genom förenade bemödanden lyckades de bägge abatini uppnå, att konungen den 27 april 1767 utnämnde vår bolognesiske senator till kammarherre. Men därmed var Albergati inte nöjd; han önskade någon större utmärkelse och vände sig ånyo till vännen Taruffi och anhöll, att denne med Ghigiottis hjälp skulle utverka någon än högre värdighet åt honom av konungen. Taruffi tyckte inte om denna markisens enträgenhet; som hans f. d. mentor tog han bladet från munnen och sade ifrån, att det inte var så lätt att driva sina önskningar igenom vid Stanislaus Augusts hov som Albergati tycktes tro; han själv och Ghigiotti hade verkligén gjort allt vad de någonsin kunde. Den senare var för övrigt én hovman, som måste skrida fram försiktigt för att inte förlora balansen. Hans stora inflytande hade förskaffat honom en hel här av förbittrade fiender, som blott lurade på tillfälle att sätta krokben för honom, och trots konungens fasta och rättrådiga karaktär var det nog troligt, att han skulle falla offer för sina fienders hat och lömska anslag. För övrigt rådde han Albergati att skicka några presenter till Varschau, ty för gåvor voro inte blott människor utan också gudar känsliga. Albergati behjärtade rådet, han förvärvade sig en vacker “Leda“ av Giovanni Bettina Cignaroli, Veronas mest berömde