Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 ROM
fråntaga Albergati kammarherrenyckeln och adjutantepåletterna.
Då detta kom till Albergatis öron, vände han sig till Ghigiotti
och sökte i sin ordning utverka, att konungen skulle kräva
upprättelse i Rom för de förolämpningar Buoncompagni tillfogat en
kunglig dignitär. Detta lyckades Ghigiotti naturligtvis inte uppnå,
men Stanislaus August fråntog ej markisen de värdigheter han
tilldelat honom och lät tillställa påvlige legaten, kardinal
Branciforte i Bologna, en skrivelse, vari han förklarar, att han ej hade
skäl att undandraga Albergati sin kungliga ynnest utan allt
fortfarande var honom huld.
Albergati triumferade, och för att riktigt brännmärka den
bakdantaren vicelegaten anmälde han i Rom sin avsägelse av
senatorsvärdigheten. Avsägelsen blev dock ej godtagen, ty påven
var angelägen om att medlemmarna av de förnäma släkterna ej
skulle frånträda sina förtroendeposter, vilket kunde lända
aristokratiens anseende till skada. Albergati lät sig emellertid icke
blidkas, förklarade, att han ämnade bo i Venedig tre fjärdedelar
av året och på landet om sommaren och inte ville höra talas om
några bolognesiska hedersposter.
I september 1769 anlände markisen till Venedig och fick
äntligen skåda sin tillbedda Bettina; det utlovade giftermålet
undvek han att tala om, och i stället för att föra Bettina till
altaret ville han slå sig ned på landet med henne för någon tid
“för att de skulle studera engelska tillsammans“. Varken
Bettinas föräldrar eller hon själv tyckas emellertid ha varit hågade
för engelskan, och giftermålsplanerna efterträddes av en vänskap,
som dock ej blev långvarig, ty ett år senare gifte sig Bettina
med läkaren Turra och flyttade till Vicenza, Där öppnade hon
enligt tidens sed ett slags litterär salong, och påtagligen måtte
hon inte alltför strängt ha hållit på sin äktenskapliga trohetsplikt
mot doktorn, ty en av hennes tillbedjare klagade, sårad över att
hennes hjärta även stod öppet för andra:
Che siete bella me l’han detto quanti
Vi vennero dinanzi ad occhi sani,
E che innamovereste uomini e santi,
Tedeschi, gesuiti e luterani.
I Bettinas salong härskade en revolutionär och voltairiansk
anda, och fru doktorinnan ansågs ha brutit med kyrkan. Då
hon, ännu ung och vacker, nedlades på dödsbädden, infann sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
