146 ROM fråntaga Albergati kammarherrenyckeln och adjutantepåletterna. Då detta kom till Albergatis öron, vände han sig till Ghigiotti och sökte i sin ordning utverka, att konungen skulle kräva upprättelse i Rom för de förolämpningar Buoncompagni tillfogat en kunglig dignitär. Detta lyckades Ghigiotti naturligtvis inte uppnå, men Stanislaus August fråntog ej markisen de värdigheter han tilldelat honom och lät tillställa påvlige legaten, kardinal Branciforte i Bologna, en skrivelse, vari han förklarar, att han ej hade skäl att undandraga Albergati sin kungliga ynnest utan allt fortfarande var honom huld. Albergati triumferade, och för att riktigt brännmärka den bakdantaren vicelegaten anmälde han i Rom sin avsägelse av senatorsvärdigheten. Avsägelsen blev dock ej godtagen, ty påven var angelägen om att medlemmarna av de förnäma släkterna ej skulle frånträda sina förtroendeposter, vilket kunde lända aristokratiens anseende till skada. Albergati lät sig emellertid icke blidkas, förklarade, att han ämnade bo i Venedig tre fjärdedelar av året och på landet om sommaren och inte ville höra talas om några bolognesiska hedersposter. I september 1769 anlände markisen till Venedig och fick äntligen skåda sin tillbedda Bettina; det utlovade giftermålet undvek han att tala om, och i stället för att föra Bettina till altaret ville han slå sig ned på landet med henne för någon tid “för att de skulle studera engelska tillsammans“. Varken Bettinas föräldrar eller hon själv tyckas emellertid ha varit hågade för engelskan, och giftermålsplanerna efterträddes av en vänskap, som dock ej blev långvarig, ty ett år senare gifte sig Bettina med läkaren Turra och flyttade till Vicenza, Där öppnade hon enligt tidens sed ett slags litterär salong, och påtagligen måtte hon inte alltför strängt ha hållit på sin äktenskapliga trohetsplikt mot doktorn, ty en av hennes tillbedjare klagade, sårad över att hennes hjärta även stod öppet för andra: Che siete bella me l’han detto quanti Vi vennero dinanzi ad occhi sani, E che innamovereste uomini e santi, Tedeschi, gesuiti e luterani. I Bettinas salong härskade en revolutionär och voltairiansk anda, och fru doktorinnan ansågs ha brutit med kyrkan. Då hon, ännu ung och vacker, nedlades på dödsbädden, infann sig