FRANCESCO ALBERGATI 147 församlingsprästen för att försona henne med religionen, och utan att ens ha talat med den sjuka skyndade han till kyrkan och förkunnade från predikstolen synderskans omvändelse. Men då den döende Bettina erfor detta, samlade hon sina sista krafter för att vederlägga den prästerliga osanningen. Då Albergati kom till Venedig, var Bettina redan utträngd ur hans hjärta av en annan kvinna. Sedan minst två år tillbaka hade han ett förhållande med Caterina Boccabadati, dotter till en aktningsvärd, ofrälse familj, som var bosatt i Bologna men härstammade från Modena. En av Caterinas systrar blev gift med den venetianske patriciern Gian Alvise Foscarini, en annan med en bolognesare, Petronio Gabussi, som var “maestro di casa“ hos Albergati. Genom Gabussi blev markisen bekant med Caterina, eller, som hon på venetianska kallades, Cattina, och inom kort hade han knutit en intim förbindelse med henne. 1770 skänkte honom Cattina en son, och kort därpå lät han viga sig vid henne, men i hemlighet, ty gamla markisinnan levde ännu och skulle blivit utom sig över detta äktenskap. Då modern 1771 avled, lät han genast offentliggöra förbindelsen. Han hade till och med planer på att resa till Varschau med Cattina, men härifrån avrådde honom Ghigiotti, under påpekande att han ej skulle kunna presentera Cattina vid kungliga hovet och att de säkert skulle bli utsatta för mycket illvilligt prat. Han uppgav därför tanken och gjorde klokt, ty just vid samma tid förövades ett attentat mot Stanislaus Augusts liv, som försatte hela Varschau i svallning. Albergati lät i Bolognas katedral hålla ett högtidligt Te Deum för att konungen sluppit undan oskadd, och detta upptogs så väl i Varschau, att Stanislaus August förlänade Albergati Stanislausorden. Häröver blev markisen i sin tur så förtjust, att han i slutet av 1772 sände konungen en tredje tavla föreställande “una Venere, hominum Deorumque voluptas“, målad av Valiani. Tavlan måtte inte vidare ha tilltalat konungen, ty i sin täácksamhetsskrivelse till Albergati kunde han ej avhålla sig från anmärkningen, att om koloriten hade motsvarat tavlans övriga förtjänster, skulle den ha varit ett än vackrare konstverk. “Men“, tillfogar konungen, “konstvännen kan ej av de nutida konstnärerna kräva samma fulländning, som vi beundra hos de gamla mästarna.“ Till lön för dessa tavlor gjorde Albergati anspråk på oupphörligt nya nådebevisningar. Då hans son Luigi föddes, anhöll han, att konungen skulle täckas stå fadder, vartill Stanislaus