Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 147
församlingsprästen för att försona henne med religionen, och
utan att ens ha talat med den sjuka skyndade han till kyrkan
och förkunnade från predikstolen synderskans omvändelse. Men
då den döende Bettina erfor detta, samlade hon sina sista krafter
för att vederlägga den prästerliga osanningen.
Då Albergati kom till Venedig, var Bettina redan utträngd
ur hans hjärta av en annan kvinna. Sedan minst två år tillbaka
hade han ett förhållande med Caterina Boccabadati, dotter till
en aktningsvärd, ofrälse familj, som var bosatt i Bologna men
härstammade från Modena. En av Caterinas systrar blev gift
med den venetianske patriciern Gian Alvise Foscarini, en annan
med en bolognesare, Petronio Gabussi, som var “maestro di
casa“ hos Albergati. Genom Gabussi blev markisen bekant med
Caterina, eller, som hon på venetianska kallades, Cattina, och
inom kort hade han knutit en intim förbindelse med henne.
1770 skänkte honom Cattina en son, och kort därpå lät han
viga sig vid henne, men i hemlighet, ty gamla markisinnan levde
ännu och skulle blivit utom sig över detta äktenskap. Då modern
1771 avled, lät han genast offentliggöra förbindelsen. Han hade
till och med planer på att resa till Varschau med Cattina, men
härifrån avrådde honom Ghigiotti, under påpekande att han ej
skulle kunna presentera Cattina vid kungliga hovet och att de
säkert skulle bli utsatta för mycket illvilligt prat. Han uppgav
därför tanken och gjorde klokt, ty just vid samma tid förövades
ett attentat mot Stanislaus Augusts liv, som försatte hela
Varschau i svallning. Albergati lät i Bolognas katedral hålla ett
högtidligt Te Deum för att konungen sluppit undan oskadd, och
detta upptogs så väl i Varschau, att Stanislaus August förlänade
Albergati Stanislausorden. Häröver blev markisen i sin tur så
förtjust, att han i slutet av 1772 sände konungen en tredje tavla
föreställande “una Venere, hominum Deorumque voluptas“,
målad av Valiani. Tavlan måtte inte vidare ha tilltalat
konungen, ty i sin täácksamhetsskrivelse till Albergati kunde han ej
avhålla sig från anmärkningen, att om koloriten hade motsvarat
tavlans övriga förtjänster, skulle den ha varit ett än vackrare
konstverk. “Men“, tillfogar konungen, “konstvännen kan ej av
de nutida konstnärerna kräva samma fulländning, som vi beundra
hos de gamla mästarna.“
Till lön för dessa tavlor gjorde Albergati anspråk på
oupphörligt nya nådebevisningar. Då hans son Luigi föddes, anhöll
han, att konungen skulle täckas stå fadder, vartill Stanislaus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
