148 ROM August samtyckte. Längre fram uppstod frågan, om Luigi, fastän född av ofrälse moder, skulle få efterträda fadern i bolognesiska senaten. Påven ville ej bevilja något undantag från gammal hävd, och Albergati vände sig då till konungen och bad om hans bistånd. Stanislaus August efterkom markisens bön, skrev till Pius VI och anhöll, att Luigi skulle tillerkännas senatorsvärdighet liksom fadern. Påven gav vika för konungen, och Luigi blev senator. Under tiden fortfor Albergati att ägna sig åt sina litterära intressen, skrev flitigt och följde med spänd uppmärksamhet sin allt farligare medtävlare Alfieri. 1783 utgav den store dramaturgen för första gången fyra av sina tragedier i tryck. Vår markis fann mycket att anmärka på den savojiske grevens alster. Han påstod, att Alfieri hade en hård, dunkel, “oitaliensk“ stil. Denna sin mening frångick han icke ens, då Alfieri i juni 1783 gjorde honom ett besök i Zola och uppläste några brottstycken ur sina tragedier för honom. Markisen karakteriserade Alfieri som “un temperamento di diamante“, mycket träffande för övrigt, ty i Alfieris karaktär såväl som stil fanns mycket av diamantens renhet och glans men också mycket av dess hårdhet. Albergatis komedier började bli mycket populära, särskilt av den anledningen, att markisen på scenen framställde de högre samhällsklassernas löjligheter, vilket Goldoni ej vågade av fruktan för venetianska regeringens misshag. Med Albergati såsom medlem av aristokratien och en förmögen man sågs det mera genom fingrarna. Sålunda kunde han i sina två komedier med titeln “Il saggio amico“ ge en elak skildring av cicisbeon samt damernas faktotum frisören, som inte blott gjorde tjänst som deras postillon d’amour utan ibland även själv åtnjöt deras huldhet. En ypperlig tidsmålning är hans komedi “Le convulsioni“, skildrande en dam, som läser sig virrig på Voltaire, Rousseau och Holbach men slutligen botas av sin mans sarkasmer och förståndiga föreställningar. Egentligen hade dock Albergati inte rätt att satirisera de franska encyklopedisternas inflytande, ty han var själv en trogen lärjunge av dem. Hans mest berömda komedi är “Il ciarlator malidicante“, “Bakdantaren“, som här är musiker, en för XVIII seklet typisk figur. Han intager en något högre ställning i samhället än frisören Figaro; han är en konstnär, “Musico Scarpinelli“, men sitt egentliga levebröd har han av att bära omkring skvaller i salongerna och sätta i gång intriger. Till förebild för sin “musiker“