Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Francesco Albergati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANCESCO ALBERGATI 149
torde Albergati ha haft den berömde Farinelli, en typisk
salongscharlatan, som för sin framgång hade att tacka den i XVIII seklet
grasserande musikvurmen och som efter att vid spanska hovet
ha samlat en kolossal förmögenhet hade slagit sig ned i Bologna.
Albergatis komedier voro dömda att snart falla i glömska,
ty hans människoskildring saknade psykologiskt djup, den
livssanning, som kännetecknar det litterära mästerskapet. Också
tillhöra hans skrifter numera endast den italienska vitterhetens
historia.
Ill.
1786 var Albergati femtioåtta år gammal och var sedan sju
år förenad i äktenskap med Cattina Boccabadati, som skänkt
honom tre söner. Intill nu höra vi föga talas om Cattina; hon
tycks ha varit en bildad kvinna, ty Alfieri uppläste sina tragedier
även för henne, och hon måtte ha förstått att bära sin
markisinnekrona med värdighet, eftersom Albergati hade tanke på att
presentera henne vid kungliga hovet i Varschau.
Under de första åren var äktenskapet lyckligt, trots att
Cattina var av nervös läggning och hade ett oroligt, nyckłullt lynne.
Hon retades lätt till vrede, var envis och svår att ställa till lags.
Dessa fel tilltogo med åren, och Albergati hade många ledsamma
stunder. Cattina kunde råka i sådant raseri, att hon t. ex. en
gång i Venedig bet örat av en glaskanna och svalde några bitar.
En annan gång ryckte hon till sig en sax, och om mannen ej
vridit det farliga redskapet ur hennes hand, skulle hon gjort sig
illa med det; åter en annan gång grep hon kammarjungfrun i
håret, kastade omkull henne på golvet och hade så när slagit
ihjäl henne. Mannen flydde för hennes raseri och stängde in
sig i sitt rum; däröver blev hon än ursinnigare och hamrade
med knytnävarna på dörren, men då det inte hjälpte och
markisen inte svarade, låtsade hon, att hennes vrede lagt sig, och
bad honom med mild röst att öppna, ty hon hade något viktigt
att säga honom.
Till råga på allt förälskade hon sig i någon venetianare, och
hennes “servente“, vars namn vi ej känna, vistades till och med
i Zola någon tid; Albergati härbärgerade honom med glädje, ty
hustrun var lugnare under hans besök. Men i augusti 1786
avreste cicisbeon till Venedig, och Cattina blev åter på dåligt hu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
