FRANCESCO ALBERGATI 149 torde Albergati ha haft den berömde Farinelli, en typisk salongscharlatan, som för sin framgång hade att tacka den i XVIII seklet grasserande musikvurmen och som efter att vid spanska hovet ha samlat en kolossal förmögenhet hade slagit sig ned i Bologna. Albergatis komedier voro dömda att snart falla i glömska, ty hans människoskildring saknade psykologiskt djup, den livssanning, som kännetecknar det litterära mästerskapet. Också tillhöra hans skrifter numera endast den italienska vitterhetens historia. Ill. 1786 var Albergati femtioåtta år gammal och var sedan sju år förenad i äktenskap med Cattina Boccabadati, som skänkt honom tre söner. Intill nu höra vi föga talas om Cattina; hon tycks ha varit en bildad kvinna, ty Alfieri uppläste sina tragedier även för henne, och hon måtte ha förstått att bära sin markisinnekrona med värdighet, eftersom Albergati hade tanke på att presentera henne vid kungliga hovet i Varschau. Under de första åren var äktenskapet lyckligt, trots att Cattina var av nervös läggning och hade ett oroligt, nyckłullt lynne. Hon retades lätt till vrede, var envis och svår att ställa till lags. Dessa fel tilltogo med åren, och Albergati hade många ledsamma stunder. Cattina kunde råka i sådant raseri, att hon t. ex. en gång i Venedig bet örat av en glaskanna och svalde några bitar. En annan gång ryckte hon till sig en sax, och om mannen ej vridit det farliga redskapet ur hennes hand, skulle hon gjort sig illa med det; åter en annan gång grep hon kammarjungfrun i håret, kastade omkull henne på golvet och hade så när slagit ihjäl henne. Mannen flydde för hennes raseri och stängde in sig i sitt rum; däröver blev hon än ursinnigare och hamrade med knytnävarna på dörren, men då det inte hjälpte och markisen inte svarade, låtsade hon, att hennes vrede lagt sig, och bad honom med mild röst att öppna, ty hon hade något viktigt att säga honom. Till råga på allt förälskade hon sig i någon venetianare, och hennes “servente“, vars namn vi ej känna, vistades till och med i Zola någon tid; Albergati härbärgerade honom med glädje, ty hustrun var lugnare under hans besök. Men i augusti 1786 avreste cicisbeon till Venedig, och Cattina blev åter på dåligt hu-